Blogg

Gästinlägg på Debutantbloggen

Gästbloggare: Charlotte Sirc – När mammor dör Posted on 18 oktober, 2020 av Gästbloggare Precis som många andra skribenter älskar jag ord. Mjuka ord, hårda ord, ord som känns ända in i själen, ord som kan rymma en hel värld, ord som skapar klarhet, krångliga ord och...

Susanne Nilsson, skribent i När mammor dör

Susanne Nilsson, skribent i När mammor dör

Jag heter Susanne Nilsson 61 år och bor utanför Malmö med sambo. Jag har tre vuxna barn och är numera både mormor och farmor. När jag var sju år fick min mamma cancer för första gången. Skruvstädet som drog åt mitt bröst när de sa att hon kunde dö glömmer jag aldrig....

Sandra Norrbin, skribent i När mammor dör

Sandra Norrbin, skribent i När mammor dör

Att acceptera och förlåta När mamma gick bort så var det mitt i en konflikt som jag hade trott att vi så småningom kanske skulle kunna lyckas lösa. Att lösa konflikter var annars aldrig vår paradgren, vi höll oss mest på varsin kant till dess att vi glömde bort vad...

Barn som anhöriga

Barn som anhöriga

"Min barndom tog slut när min mamma dog". Så sa drottning Ingrid om upplevelsen att som tioåring förlora sin mamma och jag tycker det är så talande. Plötsligt blir verkligheten en annan och ett stort vuxenansvar läggs på många barn alldeles för tidigt. På 80-talet när...

Gästinlägg på Debutantbloggen

Gästbloggare: Charlotte Sirc – När mammor dör

Precis som många andra skribenter älskar jag ord. Mjuka ord, hårda ord, ord som känns ända in i själen, ord som kan rymma en hel värld, ord som skapar klarhet, krångliga ord och ord som får mig att skratta och gråta.

Många av mina minnen kan kopplas till ord. På en av mina allra första arbetsplatser i början av 90-talet hade jag och mina jobbarkompisar oförskämt kul med ord och uttryck. Det resulterade i ett slags plojmanual eller ordlista som jag plitade ihop, sprängfull med vår egen tokroliga jobbjargong. Jag tror den fick oss att känna gemenskap på något sätt och mer än tjugofem år senare skrattar vi fortfarande åt den. Ett annat minne är pirret när jag läste breven från en ungdomskärlek. Jag älskade hans sätt att uttrycka sig och kan än idag sakna känslan av att sprätta upp ett handskrivet brev. Jag glömmer heller aldrig lyckan när jag och min tjeckiskfödde man skulle äta frukost på restaurang i Prag och jag undrade över en av maträtterna på menyn: hemenex. Jag frågade vad ordet betydde och blev alldeles lycklig över alla olika sätt ord kan skapas på. Ham and eggs, sa maken, tjecker har aldrig fått lära sig engelska så bra. För att inte tala om glädjen när jag läste Sara Lövestams Grejen med substantiv. Man måste bara älska någon som upplyser om ord som bahuvrihi (sammansättningar av ord som beskriver en del av något som får representera den person/sak det tillhör, t.ex. rödstrumpa).

Som före detta gymnasielärare i svenska och engelska har jag ofta stått i klassrummet och tjatat om vad som är ”rätt” eller ”fel” när det gäller stavning, ordval, böjning eller grammatik. Men i vissa fall finns det inget som värmer ett språklärarhjärta mer än när eleverna faktiskt stavar fel. Då vet jag att de är på väg uppåt i utvecklingstrappan, att de är nyfikna på språket och har viljan att uttrycka sig. Idag är jag överlycklig över att få snöa in mig på ordens färger och nyanser på heltid. Som undertextare och översättare är det en ynnest att få leka på jobbet.

För ett par veckor sedan kom mitt första bokprojekt ut om ett av de vackraste orden jag vet, nämligen mamma. I antologin När mammor dör – Kvinnor om att mista sin mor som gavs ut den 25 september på Ordberoende förlag skriver 31 kvinnor om sina erfarenheter av att förlora sin mamma. Att få prata och skriva om ett projekt som i så många år endast funnits i mitt huvud känns overkligt. Den här boken har nämligen en alldeles särskild betydelse för mig.

När jag själv miste min mamma som femtonåring ville jag inget hellre än att läsa om andra flickor och kvinnor med liknande upplevelser, men gick bet. Så småningom gavs Motherless Daughters – The Legacy of Loss av Hope Edelman ut i USA och den boken kom att betyda mycket. Jag bestämde mig för att översätta Edelmans bok och planerna gick så långt att jag till och med fick möjlighet att träffa henne. I vintras, när vi satt på en lunchrestaurang i Santa Monica i LA och hon berättade att det var just där hon hade fått flera idéer till sin första bok, kändes det galet stort. Den boken skulle jag översätta och nu skulle även svenska kvinnor få hjälp av den! Tillbaka i Sverige visade sig intresset från förlagen vara ganska svalt. Visserligen hade boken översatts i 17 länder och den hade legat på New York Times bestsellerlista, men den hade några år på nacken och man ville hellre ha en bok av en svensk författare.

Drygt ett år senare ges nu boken När mammor dör ut. Det har varit ett år med en hel del jobb, fantastiska människomöten och en inlärningskurva som har gått spikrakt uppåt. Och så här två veckor efter release vet jag vilka ord som beskriver min känsla bäst. För vad är väl en utgiven bok på förlaget? Jo, svindlande och alldeles …. underbart.

Du hittar mig här:

Facebook: https://www.facebook.com/Versalis19/
Instagram: https://www.instagram.com/versalislottasirc/?hl=sv

Intervju med Lotta Polfeldt som skrivit efterordet i När mammor dör

Intervju med Lotta Polfeldt som skrivit efterordet i När mammor dör

Vem är du och varför ville du vara med i När mammor dör?

Jag heter Lotta Polfeldt, socionom och legitimerad psykoterapeut. Jag har arbetat med sörjande barn unga och deras familjer sedan början av 1990-talet. Jag vill vara med i boken för att jag har längtat efter att en sådan bok skulle skrivas. Jag har funderat länge på hur det blir för just döttrar när de får växa upp med, eller leva vidare utan sin mamma. Vad det betyder att vara utan sin mammas omsorger och stöd och vad det gör med döttrars självbild.

Hur var det för dig när din mamma dog?

Jag hade den stora förmånen att få ha min mamma i livet tills hon var nästan 95 år och jag var 69. Hon hade börjat bli skröplig fysiskt, men hon var frisk mentalt. Hennes vänner hade dött och hon ville inte leva längre. ”Jag skulle vilja somna på kvällen och inte vakna på morgonen” sa hon ofta det sista året. Så blev det också. Så hennes död var vemodig men inte svår för mig. Det var sorgligt att förlora henne och jag saknar henne mycket. Men hon fick leva mycket länge och jag fick ha henne under så stor del av mitt liv. Jag tycker själv att jag är privilegierad.

Vad jobbar du med och varför valde du det området?

Min pappa dog 1984, 63 år gammal, när jag var 35 år. Fem år senare flyttade jag, nygift, med min man till Harare i Zimbabwe, där vi bodde i tre år. Mest av en slump kom jag i kontakt med Island Hospice (en organisation för palliativ vård – vård i livets slutskede) och det efterlevandestöd som de erbjöd anhöriga. Jag började arbeta som volontär och fick vara med och starta en gruppverksamhet för barn och unga som hade förlorat syskon genom dödsfall. Det var en pionjärverksamhet och jag förstod senare att sådant stöd fanns på väldigt få platser i världen.

När vi flyttade hem till Sverige igen visste jag att jag ville fortsätta arbeta med barn och ungdomar, som jag jobbat med under hela mitt yrkesliv, men att jag ville ägna mig åt barn i sorg. Som av en lycklig slump fick jag veta att Rädda Barnen i Stockholm precis startade ett projekt som hette Barn i sorg, barn som anhöriga. Jag tog kontakt med dem och de var intresserade av mina erfarenheter från Zimbabwe. Jag började arbeta i projektet och stannade där i 18 år, ända tills verksamheten för barn och unga i sorg lades ner.

Vilka områden brinner du för på jobbet?

Sedan jag slutade på Rädda Barnen arbetar jag i min egen regi. Att sprida kunskaper om barns sorg och vad vi i omgivningen kan göra för att stödja är så viktigt. Vore jag missionär, skulle jag koncentrera mig på att missionera i skolor. Sorg är ett inlärningshinder, men lärare och annan skolpersonal kan med ganska små medel stödja sörjande barn i att orka det viktiga skolarbetet, bara de får kunskaper om hur stödet kan se ut.

Jag brinner också för barn och unga och deras efterlevande förälder, när en förälder har dött genom att ta sitt liv. Om barn i sorg i allmänhet är en lågprioriterad fråga i samhället, är barns sorg efter suicid i familjen (av förälder eller syskon) näst intill helt osynlig när det gäller kunskaper, förståelse och stöd.

För inte så länge sedan myntades begreppet ”Barn som anhöriga”. På vilket sätt gör det skillnad för barn idag?

Projektet ”Barn i sorg – barn som anhöriga” startades på Rädda Barnen 1993. Kanske var det då man hade börjat se även barn, inte bara de vuxna som anhöriga i en krissituation i familjen. Sedan dess har det blivit mer och mer självklart att barn påverkas minst lika mycket som vuxna – ja ännu mer –  av dödsfall, missbruk, våld och fysisk och psykisk sjukdom i familjen. Denna insikt i kombination med Barnkonventionen, som nu dessutom är lag, gör en positiv skillnad för barn. Men det är fortfarande en lång väg att gå innan alla barn får det stöd de behöver, eftersom många inom det professionella fältet ännu inte arbetar utifrån Barnkonventionen och barns behov som anhöriga.

Har omvårdnaden av barn som förlorat en förälder blivit bättre om man jämför med för 10 – 20 år sedan? På vilket sätt?

Både ja och nej. Det finns fler ”aktörer” idag som erbjuder stöd för barn i sorg – i grupp eller enskilt och det finns betydligt mer kunskaper idag än för 10 – 20 år sedan, men kunskaperna om barns sorg och förståelsen för deras behov och därmed stödet finns långt ifrån överallt i landet. Fortfarande märker jag av att sörjande barns behov lågprioriteras på många håll, inte minst inom hälso- och sjukvården, tyvärr. Det innebär att det stöd som barn i sorg kan få beror mycket på var i landet de bor och vilka personer inom det professionella fältet de har turen att träffa.

Var är viktigt för att barn ska må så bra de kan när de har förlorat mamma/en förälder?

”Man börjar ifrågasätta allt. För typ allt man visste är krossat” hörde jag en femtonårig flicka säga på radion, när en klasskamrat hade blivit dödad. Jag tycker att hon uttryckte det så starkt och på pricken.

När någon i familjen dör förlorar barnet all kontroll, vad som helst kan hända. Så jag skulle säga att det är viktigt att så mycket annat som möjligt kan få fortsätta att vara samma som förr. Att kunna bo kvar i lägenheten/huset, gå kvar i samma skola och ha nära till kompisar och fritidsaktiviteter.

Att den sörjande föräldern kan få stöd i att fortsätta att vara en fungerande förälder till barnen. Det är inte alltid så lätt, så det kan behövas att nära släktingar och vänner är med och ”fyller i”.

Ett bra samarbete i en aktiv kontakt med förskolan och skolan.

Att både barns och den efterlevande förälderns behov av professionellt stöd kan tillgodoses.

Ser barns och vuxnas sorg ut på olika sätt? Hur?

Barns och vuxnas känslor i sorgen är nog mycket lika, det är hur den sörjande själv förstår sina känslor och därmed hanterar dem som är väldigt olika. Vuxna har till exempel ofta en bättre förståelse för vad som hjälper i sorgen, utifrån sina tidigare erfarenheter av kriser i livet. De kan välja att prata med vänner och/eller en kurator eller liknande. De vet att man inte är ledsen för all framtid – även om det kan kännas så precis nu. De behöver inte vara så rädda för sina känslor.

Många barn, även ganska långt upp i åldrarna känner en skräck för att bli övergivna och för att den andra föräldern/andra viktiga vuxna också ska dö. Barn behöver ju verkligen sina föräldrar på alla sätt. Sörjande vuxna kan känna igen sig i det, men vet oftast att de trots allt klarar sitt vuxenliv även på egen hand. Där finns en stor skillnad mellan barns och vuxnas sorg.

Sörjande små barn gråter och blir mer ängsliga och känsliga för separationer och de söker naturligt tröst hos vuxna, vilket inte litet äldre barn har lika lätt att göra. Ju äldre barnen blir, desto mer kan de sluta sig om sina tankar och sina känslor. Hanteringsstrategier är ofta att ”tänka bort” det sorgliga och uppträda ”som om inget har hänt”. Därför kan det vara svårt för kamrater och vuxna att se och förstå att barnet sörjer. Som en tolvårig flicka en gång sa ”det syns inte utanpå vem som sörjer inuti”.

Barn under tonåren uttrycker mycket sällan att de vill gå och prata med någon. Det är inte ett naturligt sätt för barn lösa problem eller hantera inre svårigheter. ”Sure bacon att min 9-åriga lillebrorsa skulle sitta i sandlådan och prata sorg med en kompis!” sa hans mogen 11-åriga storasyster. (Nu hade ju brorsan slutat sitta i sandlådan många år tidigare, men systern menade att yngre barn behöver få uttrycka sig på andra sätt än vuxna).

Och nog kan 9-åringar och betydligt yngre barn än så sitta och prata sorg. Det är vi vuxna som behöver erbjuda den möjligheten, gärna i grupp med utbildade gruppledare. När barn får träffas i grupper – eller tillsammans med åtminstone ett lagom jämnårigt barn till, upptäcker de att de inte är ensamma och det tyngsta och värsta det har varit med om. Att inte känna sig ensam är läkande i sig. Att rita om sin sorg och hur livet har blivit och sedan dela det med andra barn är till hjälp. Pauser, lek och prat om vardag och roliga saker också hjälper barn att våga och orka uttrycka sig och dela sitt inre med andra, under ledning av kunniga och inkännande vuxna.

Vi vuxna måste också förstå att detta sätt att hantera sorg går helt på tvärs mot många barns strategier, de som går ut på att tänka bort, inte tänka på och inte prata om det sorgliga. Så vi måste gå försiktigt fram, ge barnen chans att känna att de har kontroll över sitt inre och inte blir tvingade att prata och dela.

Hur bemöter man en människa i sorg?

Det är en fråga som de som sörjer är bäst på att svara på. Men de flesta som jag har mött har berättat hur man INTE bör bemöta sörjande. Inte säga ”åh, jag vet preciiis hur det är för dig!” (”för det vet ingen, inte ens en annan som också sörjer”, sa 15-åriga Fanny).

Att gå över på andra sidan gatan, eller dyka ner bakom mataffärens hyllor, när de ser en sörjande vän (barn eller vuxen) för att slippa möta dem, gör ont i den sörjande.

Att uppträda som om inget har hänt. En femtonårig flicka undrade om någon av alla hennes sju lärare verkligen visste att hennes pappa hade dött. Men hennes mamma hade ju träffat rektor och studierektor och berättat och bett dem säga till de andra lärarna, så flickan fick inte ihop det. Hon förstod inte varför inte en enda av lärarna visade att de visste, eller visade att de förstod att hon hade det svårt i sin sorg.

Försök att undvika att säga ”Du vet att jag finns för dig, hör av dig när du vill”. Jo, så kan man säga om man samtidigt själv ringer, hälsar på, hör av sig, tar ansvar för att kontakten blir av. Men att lägga över initiativet på den sörjande fungerar inte. Den sörjande orkar ofta inte ringa upp (”tänk om hon/han är upptagen, inte kan eller vill prata”. ”Allt känns så urjobbigt nu att det inte ens går att prata om”).

Hur vill många bli bemötta då?

Visa att du vet vad som har hänt. Det behövs inte många ord, man behöver inte komma med stora tröstande eller ”kloka” ord. Ofta känner vi i omgivningen att vi borde ge tröst, komma med några visa ord. Vi kräver det av oss själva. Men ofta finns det ju ingen tröst. ”Jag vet vad som har hänt din mamma. ”jag vet inte hur det är för dig, men jag är så ledsen för att det har hänt” kan vara precis det man behöver höra just då. Det är ok med litet ”tafflighet”, det viktiga är att du visar att du bryr dig om på riktigt. Ditt äkta engagemang går fram.

Att erbjuda praktisk hjälp är väldigt uppskattat. Skjutsa, handla, laga mat ibland.

Att inte vara rädd att prata om den som har dött.

Att utan att vara påträngande bara våga fråga ”Hur är det?” utan att direkt vänta sig ett svar (speciellt inte om det är ett barn man frågar). En 12-årig flicka tyckte om när hennes kompis mamma frågade så. Hon visste att mamman menade ”Är du ledsen idag? Saknar du din mamma? Är det jobbigt i skolan? Eller är du glad idag?”. Men i och men att frågan var så öppen och allmän, kunde flickan välja precis på vilken nivå hon kunde svara. Hon fick behålla kontrollen över sina känslor och situationen, men kände mammans engagemang.

Valfria egna frågor som ligger dig varmt om hjärtat.

Barns sorg i allmänhet.

Hur sorg påverkar barns skolarbete och vad lärare och annan personal kan göra för att underlätta. Sorg är ett inlärningshinder och barnen/ungdomarna kan missa väldigt mycket i skolan. För ungdomar i högstadiet och på gymnasiet kan det ha en stor negativ påverkan också på lång sikt.

Flickors sorg efter mammas död.

Barns, ungdomars och deras familjers sorg efter suicid.

Kan du rekommendera litteratur för flickor och kvinnor som förlorat sin mamma?

Jag är verkligen urusel på att komma på några böcker. Men här är tre:

Johanna Tydell: I taket lyser stjärnorna

Astrid Lindgren: Pippi Långstrump

Hope Edelman: Motherless daughters

Vilka organisationer kan man vända sig till?

Svenska kyrkan är fortfarande den organisation som erbjuder stöd i sorgen, både för vuxna och barn och ungdomar. Men – återigen – inte på alla håll i landet, inte i alla församlingar. Men det är nästan bara kyrkan som ser det som sitt uppdrag att möta och bemöta människor i sorg.

Bris. Man kan ringa, chatta och maila om det som trycker en och som man kanske inte kan prata med någon annan om. Där arbetar numera bara välutbildade kuratorer. Flera av dem arbetar också som gruppledare på Bris stödhelger för suicidefterlevande barnfamiljer, så de har mycket kunskap om hur det blir när man har förlorat en familjemedlem eller annan nära.

 

 

 

Susanne Nilsson, skribent i När mammor dör

Susanne Nilsson, skribent i När mammor dör

Jag heter Susanne Nilsson 61 år och bor utanför Malmö med sambo. Jag har tre vuxna barn och är numera både mormor och farmor. När jag var sju år fick min mamma cancer för första gången. Skruvstädet som drog åt mitt bröst när de sa att hon kunde dö glömmer jag aldrig. Mamma var ensamstående och vår trygghet. Hon blev frisk från cancern men rädslan att den skulle komma tillbaka låg där under ytan. Under åren blev det undersökningar, operation och tanken kom genast. Ska hon dö nu? Dödsdomen kom 2011 obotlig lungcancer och nu började resan som anhörig. Mamma dog 2016. Hon 79 år jag 57 år. Jag var nu föräldralös då min pappa dog när jag var 15 år.
 
Berättandet och skrivandet har alltid legat där som en längtan men jag har haft mycket motstånd att skriva. Prestation, bedömning har varit hinder i det jag velat skriva. Vändningen kom när jag gick skrivarkurser i Litterär gestaltning hos Susanna Alakoski och Mats Söderlund, att upptäcka min berättarröst, hitta min ton. Det var sann lycka för mig. Resultatet blev en barnbok. En saga för barn som upplever sorg. I barnboken har jag kunnat förena mina livserfarenheter privat och professionellt. Jag har arbetat med barn och unga större delen av mitt liv. När jag 2008 efter drygt 20 år som rektor bestämde mig för att starta mitt företag Spirio Sorgcenter har jag kunnat specialisera mig på att hjälpa och utbilda människor i sorg. Med ny kunskap och utbildning har jag förenat min erfarenhet av barn och unga med sorgbearbetning.
 
Att bli tillfrågad och tacka ja till att vara med i boken När mammor dör kändes stort. Även om jag pratar om min sorg efter mamma i mitt arbete, är det alltid jobbigt att gå in i smärtan och saknaden igen. Jag tror att det är bra att prata om sorgen, vi mår bättre om vi har någon som lyssnar till de jag vill prata om. Utan att ge mig goda råd eller intellektualisera det jag känner. Mottagaren behöver kunna ta emot min smärta, min längtan, saknad och alla andra känslor jag har. De kan inte ta bort eller göra den till sin. För den är min. Däremot är de så viktiga för att jag ska våga prata utan att känna mig dålig eller fel. Jag vill också medverka till att öka kunskapen om barns sorg och hur den påverkar dem hela livet.
 
Framför allt så tycker jag att min älskade, varma, goda mamma förtjänar att få vara med i en bok. Jag hoppas att våra berättelser ska kunna skapa igenkänning för andra, ge stöd och bli en utgångspunkt för att börja prata om sorg. Viktigast av allt att ta barns och ungas sorg på allvar.
Sandra Norrbin, skribent i När mammor dör

Sandra Norrbin, skribent i När mammor dör

Att acceptera och förlåta

När mamma gick bort så var det mitt i en konflikt som jag hade trott att vi så småningom kanske skulle kunna lyckas lösa. Att lösa konflikter var annars aldrig vår paradgren, vi höll oss mest på varsin kant till dess att vi glömde bort vad konflikten egentligen handlade om. Det är inte ett särskilt konstruktivt sätt att förhålla sig till konflikter på. Ska jag ge dig ett råd så är det att du hittar ett annat sätt att hantera dem på.

Men, nu var det så här vi gjorde, mamma och jag. När hon gick bort så lämnade hon efter sig en avgrundsdjup sorg och saknad men också en byrålåda full av missförstånd, sårade känslor och konflikter. Hon finns inte kvar för att reda ut det men den där byrålådan finns här vare sig jag vill det eller inte.

Hur gör man när det är för sent? När det inte går att reda ut missförstånden längre?

Efter mammas död öppnade jag byrålådan på egen hand och grävde runt där ett litet tag. Slängde bort lite skräp som inte betydde något och tog upp en och annan sten som skavt ett tag och funderade över varför just den skavde.

Missförstånden och konflikten kommer vi aldrig att reda ut men jag tror inte längre på att det någonsin är för sent för förlåtelse. Förlåtelse för mig är inte något du tar emot från någon annan; det är inte heller något du ger bort. Jag är helt övertygad om att förlåtelse är något du hittar inom dig oavsett om du förlåter någon annan eller dig själv.

Är den lätt att hitta? Nej, kanske inte. Men vad är alternativet? Ett liv av förebråelser, skuld och en massa ”jag borde ha…” Botgöring genom skuld gör faktiskt ingen särskilt glad. Det är en befriande känsla att känna förlåtelsen. Få känna att det inte finns någon ilska eller bitterhet kvar. Bara en känsla av att det är ok ändå. Trots allt.

Var börjar man då?

För mig började det med acceptans. Genom att acceptera att det var så här det blev utan att försöka ändra på något så kunde jag hitta min väg till förlåtelsen. Jag kunde se på vår relation utifrån och med lite distans se våra olika roller i det som hänt men också hitta en övertygelse om att vi båda gjorde vårt bästa.

Idag då?

Jag saknar mamma. Varje dag. Jag önskar att vi hade hittat tillbaka till en relation utan konflikter men framförallt önskar jag att hon hade fått se att jag redde ut allt det där jag kämpade med under åren innan hon dog. Jag önskar att hon hade fått se mitt författarskap börja växa och jag önskar att hon hade kunnat få se mina barn, hennes barnbarn, växa upp. Jag hade önskat att få fler år med henne.

 

Ing-Marie Bergh, skribent i När mammor dör

Ing-Marie Bergh, skribent i När mammor dör

För mig känns det både viktigt och bra att vara en av skribenterna i boken När mammor dör – Kvinnor om att mista sin mor.

Det som hände för så länge sedan kom att prägla mig och forma min identitet, kanske mer än något annat. Min mamma dog hastigt och oväntat när hon och pappa var på bilsemester i Finland. Jag var ensam hemma och tog hand om djuren; två hästar, två hundar och några små getter. Mamma dog 49 år gammal på lasarettet i Vasa, tre dagar efter min sjuttonårsdag. Hon hade drabbats av sepsis, allmän blodförgiftning, med snabbt förlopp. (Det är något som i nutid även drabbat vissa med coronavirus, covid-19.)

När mamma dog upphörde snart kontakten med alla mina släktingar på mödernet. Det kom en krans till begravningen från mormor och mammas alla syskon. Morfar var död sedan flera år. Jag minns att en morbror ringde och att pappa inte orkade prata med honom, så jag fick försöka förklara vad mamma hade dött av. ”Allmän blodförgiftning. Vatten i lungsäcken. Hon låg i respirator…” Jag upprepade vad jag hade hört, så gott jag kunde. Mammas hastiga bortgång var en chock för oss alla.

Många år senare, när jag fyllde 50, hade jag och min familj en ganska stor fest på landet. Folk kom från både tio och tjugo mil bort och övernattade på pensionat och vandrarhem i närheten, eller i husvagn och några i vår stuga. För mig var det en milstolpe att fylla 50 år. Jag hade klarat det! Naturligtvis skedde det inte över en natt, men det kändes som om jag blev mer ”normal” nu. Och jag hade blivit äldre än mamma blev.

Jag har alltid känt mig lite på sidan av, inte utanför men bredvid andra grupper, på utbildningar och på arbetsplatser. Andra tjejer och kvinnor har pratat om sina mammor och sina barns mormödrar. Den viktiga relationen och länken som jag saknade.

När pappa dog midsommaraftonen 2003 var jag hos honom på sjukhuset. Det blev mer begripligt om än mycket sorgligt. Pappa blev nästan 82 år, sånär som på ett par månader. Han var gammal och sjuk men sorgen sköljde över mig ändå. Jag kunde ändå hantera situationen. Nu hade jag egen familj och barn att ta hand om också.

Samma år som pappa dog började jag på skrivarkurs, eller författarskola, på kvällstid. Jag har alltid skrivit och det har varit till stor hjälp i mitt sorgearbete. På Skrivarakademins Författarskola, Folkuniversitetet i Stockholm, började jag skriva på en roman om en tonårsflicka vars mamma dör. Den blev kanske halvfärdig. När jag fick en ny tjänst som jag hade sökt och ville ha, hade jag inte längre tid att skriva annat än i jobbet. Kanske ska jag ta upp romanprojektet igen?

Jag har även föreläst en del om att leva med sorg – och glädje. Det finns flera modeller över sorgens faser som jag då bland annat berättar om. Jag föreställer mig dessa faser eller stadier som trappsteg men att de inte går spikrakt upp – eller ner. De är mer som trappan upp till Lustiga Huset på Gröna Lund i Stockholm. Ibland kan fötterna vara däruppe och huvudet – nere. På något sätt lyckas man ändå kravla sig upp igen.

Lotta Berg Eklundh, skribent i När mammor dör

Lotta Berg Eklundh, skribent i När mammor dör

Vem är du och varför ville du vara med i När mammor dör?

Anledningen till att jag ville vara med i denna bok är att jag tycker att det är viktigt att prata om hur det blir för barn som förlorar sin mamma, och sedan har ett helt liv att leva utan en mamma. På sätt och vis förlorade jag min mamma redan innan tonåren eftersom hon då började att dricka alkohol i sådan utsträckning att det påverkade min vardag. Hon var inte närvarande så som jag tror att jag hade behövt och det blev viktigare att förhålla sig till hennes missbruk än till min vardag med alla de utmaningar som det innebär, t.ex. att bli tonåring.

Vad var det som hjälpte dig att gå vidare när din mamma dog?

Det är en fråga jag har funderat mycket på, särskilt när jag började att teoretiskt utveckla mina kunskaper om vad som kan hjälpa barn som upplever utsatthet. Jag var ju faktiskt 20 år när hon dog, alltså nästan vuxen. Men eftersom hon valde att ta sitt liv tror jag att känslan av att bli övergiven kändes så mycket större. När detta hände, i början på 70-talet, var det inte tal om att vi skulle få någon hjälp, att få prata med någon, eller att träffa andra barn med liknande erfarenheter. Dessutom upplevde jag, säkert som många andra barn, att det var mitt fel, att mina systrar och jag skulle ha ansträngt oss mer. Vi hade faktiskt en släkting som rent ut sade till mig ”om ni flickor hade varit lite snällare mot er mor så hade detta aldrig hänt”. Det var tungt för mig att få höra det! Det som hjälpte mig var nog främst mina vänner, mina studier på Socialhögskolan och mina systrar samt en faster och en moster som jag kunde prata med.

Vad jobbar du med och varför valde du det området?

Jag är socialarbetare, men har de senaste åren arbetat som forskare och lärare inom socialt arbete, främst med inriktning på utsatta barn.

Vilka områden brinner du för på jobbet?

Det område som främst engagerat mig är barnperspektiv och barns delaktighet, med särskilt fokus på barnens rätt till att ta del av vad som händer t.ex. inom socialtjänsten, genom återkoppling, att berätta för barnet vad som har hänt. Barn hörs i samband med en barnavårdsutredning, något som anses skapa delaktighet, men i praktiken innebär det att barn får lämna information och får sedan inte veta hur de vuxna resonerar och vad som ska hända sedan. Om barn får veta vad som beslutas, vad som kommer att eventuellt bli följden av det som den information som socialtjänsten inhämtat, blir barnens motivation större. Genom återkoppling blir barnen mer delaktiga, på riktigt.

För inte så länge sedan myntades begreppet ”Barn som anhöriga”. På vilket sätt gör det skillnad för barn idag?

Att se barn som anhöriga har jag arbetat för sedan år 2005. För mig handlar det om att barnen inte är problemet, utan att de är anhöriga till en eller flera föräldrar som har problem, med missbruk, droger, våld eller andraformer av social utsatthet. Det är ett tänkesätt som flyttar fokuset från besvärliga barn till, hur ska barn få stöd i sin situation.

Jag tror att det är en viktig ledningsfråga hur personalen kan ges möjlighet och stöd i detta förhållningssätt. Då kan det bli mer möjligt för dem som närmast möter barnen att ge dem ett adekvat bemötande och inte alltid se främst den vuxnes perspektiv, vilket annars är ganska naturligt, då den vuxne föräldern talar med socialarbetaren och får berätta sitt perspektiv, trots att det främst handlar om barnets utsatta situation. Många barn kan tycka att det är svårt att ge en avvikande bild gentemot de vuxna och dessutom är barn lojala med sin förälder och vill inte avslöja familjehemligheter som ofta är skamfyllda.

Har omvårdnaden av barn som förlorat en förälder blivit bättre om man jämför med för 10-20 år sedan? På vilket sätt?

Jag tror att det har blivit mycket bättre, främst för att det finns en ökad medvetenhet för att barnen faktiskt behöver stöd och hjälp att hantera sin förlust. Inom socialtjänsten används förutom BBIC (Barns Behov I Centrum) som stöd för utredning också Signs of Safety. Dessa bägge utredningsinstrument innehåller delar som underlättar för den vuxna att hjälpa barnet att öppna sig och formulera sina behov. I samhället har det har blivit en större öppenhet för att prata om förlusten, att man förutom sorg också kan känna besvikelse och ilska mot den förälder som har dött. Det finns barngrupper (t.ex. via Rädda barnen) för barn i sorg, det ordnas läger och nätverk för barnen samt kanske också den kvarvarande föräldern. Min upplevelse var en total ensamhet, vi pratade absolut inte om det inom familjen och det blev en kanske skamlig familjehemlighet som man inte heller kunde prata med någon annan om.

Var är viktigt för att barn ska må så bra de kan när de har förlorat mamma/en förälder?

Eftersom barnet förutom sorgen också måste lära sig att leva och fungera utan mamman som ofta har haft en nära relation till barnet. Det blir så att säga en dubbel utvecklingsuppgift, att både hantera vardagen som barn och ungdom med de svårigheter som kan finnas och att samtidigt inte ha den förälder till hands som kanske var den som barnet kände sig mest förtrogen med. Jag tror att det är viktigt att barnet har flera vuxna att vända sig till, som också kan hjälpa den kvarvarande föräldern. Inom mitt arbete har jag intervjuat många barn som har kunnat berätta om någon viktig annan vuxen, som en släkting, vän till familjen, kompisens förälder eller en fritidsledare. Dessa har funnits där för barnet som en resurs, oftast genom ett privat initiativ, men också som tillsatts av socialtjänsten (i samråd med föräldern) som kontaktperson eller kontaktfamilj.

Det är också viktigt att stärka relationerna mellan syskon samt att hjälpa och stötta den kvarvarande föräldern i att våga prata om de svåra sakerna med barnen.

Valfria egna frågor som ligger dig varmt om hjärtat.

Något som är viktigt för mig är den ömsesidiga respekten i en familj. Att både föräldrar och barn kan lita på varandra, att kunna säga förlåt till varandra och kunna prata också om svåra saker. En annan sak är att hjälpa barnen till vuxenrelationer och unna barnen att få ha hemligheter med dessa andra vuxna.

Kan du rekommendera litteratur för flickor och kvinnor som förlorat sin mamma?

Eftersom jag inte känner mig så uppdaterad så vill jag råda dessa att ta kontakt tex. med BRIS, Rädda barnen som arbetar med sorg, Maskrosbarn som stöttar utsatta barn, Allmänna Barnhuset som jobbar med både forskning och utveckling för utsatta barn. Föreningen Mind (fd. Psykisk hälsa) arbetar aktivt med suicid och prevention. Författaren Ylva Mårtens har nyligen gett ut en bok med barns röster. Som sagt, det finns säkert många fler som jag gärna skulle vilja lära mig mera av.

Emelie Hill Dittmer, skribent i När mammor dör

Emelie Hill Dittmer, skribent i När mammor dör

Jag heter Emelie Hill Dittmer, är 40 år och bor i Gladsax på Österlen. Jag arbetar som journalist och skrivpedagog med inriktning läkande skrivande.

Jag har skrivit alltsedan barnsben, skrivandet har för mig varit en glädjekälla, ventil och en kanal för mitt eget sökande, ett sätt att se mig själv och utforska min omvärld, det tar aldrig slut, det reflekterande skrivandet. Journalistiken kom in i mitt liv i tonåren genom en praktikplats på en lokaltidning, och senare vikariat som ledde till jobb. Skrivpedagogiken kom senare i samband med att min mamma insjuknar i cancer och går bort 2015. Då förstår jag på riktigt skrivandets läkande kraft och utforskar min egen familjehistoria, utbildar mig till skrivpedagog genom Skurups folkhögskola på distans. Efter att ha tagit emot  skrivrörelsen Write Your Selfs stipenium 2016 blir jag så småningom certifierad i en traumaanpassad skrivmetod, ett område som jag fortsätter att fortbilda mig inom. Flyttar hem till Sverige 2017 efter många år i England, och startar en kurs i Läkande skrivande på Österlens folkhögskola. Jobbar parallellt med frilansprojekt, bland annat workshopserier för många olika gruppkonstellationer och mitt eget skrivande. (www.emeliehdittmer.com)

Varför vill du vara med i När mammor dör?

För att lyfta ett viktigt ämne och en livslång sorg som färgar livet, för att sätta ord på det som blir ett tydligt före och efter. För mig blev min mors död också en vändpunkt då min ursprungsfamilj luckrades upp; jag har under de senaste fem åren vågat göra saker som jag aldrig hade trott var möjliga. Jag vill tro att hon fortsätter att ingjuta styrka och mod i mig, fast från en annan plats. Moderssåret är fortfarande djupt, och trots att jag redan har skrivit en hel del och utforskat vissa aspekter av sorgen och det som hände när mamma dog, så var detta en ny chans för mig att få vissa detaljer på pränt, som kändes livsviktiga. Det var också intressant att göra detta med viss distans. Det är fem år sedan mamma dog i år. Det var ändå oväntat smärtsamt. Men en lättnad uppstod efteråt.

Hur var det för dig som dotter när din mamma dog?

Allt gick i kras, jag hade fruktat hennes död sedan jag var en liten flicka. Mamma var mitt allt, den förälder som såg mig. Vi mot världen. Plötsligt hände det och det var ett så dramatiskt händelseförlopp genom en cancersjukdom som accelererade och parallella händelser och livsbeslut. Jag var 34 år med två unga barn, och bodde utomlands. Vuxen men ändå så oförberedd och långtifrån redo att mamma skulle ryckas bort mitt i livet och inte få se barnbarnen växa upp. Någonting fundamentalt rycktes bort under mina fötter och jag hade ingen kontroll. Jag minns att jag tänkte “det är nu det händer” om och om igen och allting bara snurrade. Stundvis trodde jag nog inte heller på diagnosen. “6-12 månader kvar i livet”. Orden från doktorn ringer fortfarande i mina ögon. Det fick inte vara sant, för min mamma var ju så levande, trots att hon rent fysiskt var märkt av sjukdomen. Hon var så klar och vi hade samtal som vi aldrig förut hade haft under denna tid. Skulle de bara ta slut? Det gick inte att ta in. När hon hade få veckor kvar i livet var det också fortfarande overkligt. Kanske hade hon lurat bort sjukdomen och döden? Vi gjorde planer för framtiden till och med när hon låg på hospice.

Du skriver att det blev en vändpunkt för dig när din mamma gick bort, kan du utveckla det?

Samtidigt som jag var mitt uppe i en rå, obarmhärtig sorg fattade jag en rad beslut som var livsviktiga. Flytten till Sverige, och så studerade jag klart mitt år på Skrivpedagoglinjen på distans på Skurups folkhögskola. Så blev jag involverad i ett oväntat uppdrag, att undervisa i läkande skrivande i den lilla stad där jag bodde, i Deal, England och sen gick allting väldigt fort. Kursen fick uppmärksamhet lokalt och det blev fler. Jag såg för första gånger hur skrivandet kan förändra människoliv. Jag fick sedan Write Your Selfs licensstipendium och utbildade mig till vägledare i deras traumaanpassade skrivmetod. Allt skedde under en tid då jag gjorde både fysiskt och psykiskt ont på grund av sorgen och i spillrorna av det som var sönderslaget, ursprungsfamiljen som luckrats upp. Det var så overkligt, samtidigt så stort, för mig. Och som leder fram till det som nu är, en kurs i Läkande skrivande på Österlens folkhögskola. Jag har nyligen varit i Amerika och fortbildat mig inom metoden. En ny värld har öppnat sig.

Hur kunde du går vidare, vad hjälpte dig?

Genom att jag fokuserade på något jag brann för, det läkande skrivandet, fick allting en större mening. Vårt familjeliv var stundvis mycket smärtsamt. När mamma gick bort gav hon mig en tillåtelse på något vis, att skriva om det som varit och använda till något konkret. Min mamma stöttade alltid mitt skrivande, hejade på i svåra perioder när jag var nära att ge upp. Hon hade en idé om att jag skulle jobba just som skrivpedagog en dag, att guida andra att skriva sina livshistorier blev plötsligt så självklart. Helt plötsligt passade vissa pusselbitar ihop. Ofta känner jag att hon är med mig. I ett klassrum, när jag möter en ny grupp, finns hon där och ingjuter mod och trygghet. Min mamma gav mig boken En given väg av Patricia Tudor Sandahl för ganska så många år sedan, och som plötsligt uppenbarade sig i min bokhylla igen under denna tid. Boken kom till att bli mycket viktig. Det fanns plötsligt en väg som öppnat sig och det skulle vara möjligt att fortsätta leva. Men det betyder inte att det fortfarande inte är smärtsamt, för stundvis kommer den där brännande känslan och en kolossal längtan, förstås.

Varför var det viktigt att flytta hem till Sverige?

Jag längtade hem på grund av många saker, stora som små. Språket inte minst, men också en nyfikenhet kring att möta det jag lämnat, möta den Emelie jag var och den Emelie som  tiden i England hade format mig till, jag ville återuppleva dofter, smaker, minnen, höra min mors röst igen genom naturen, platser och små detaljer som jag lämnat bakom mig när jag först begav mig utomlands 2003. Jag ville ge något tillbaka, använda mina erfarenheter och historia genom att hjälpa andra och det kändes viktigt att göra detta i mödernelandet. Men det var en stegvis process, stundvis hade jag nog aldrig trott att jag kunde återvända till alla såren. Och vad är ett möderneland utan en mor? Till sist ville jag utforska även detta. Det blev tydligt när jag utforskande min egen historia genom mitt eget läkande skrivande. Hur mycket jag förnekat att jag längtade hem och att jag trots allt var redo att ta steget, även om jag var rädd. Mamma hade alltid drömt om den dagen då jag flyttade hem, och jag drömde om att återförenas på svensk mark. Det kan låta fånigt, men det var en sådär drömlik bild som kunde spelas upp i huvudet då och då. Naturligtvis kändes det vemodigt att hon aldrig fick uppleva denna dagen. Samtidigt var det en seger att få komma hem och jag kände mig så stark den dagen då jag satt på flyget hem.

Vill du säga någonting om skillnader när det gäller sorg och bemötande av sörjande mellan England och Sverige?

England är ju ett mycket konservativt land. Generellt pratar britterna ogärna om obekväma saker och de sopas under mattan. Denna kultur finns också förstås här, i Sverige. Jag möttes av tystnad i många fall, när mamma dog. Det fanns en stor längtan och ett växande hål i mig, att prata om inte bara min mamma och sorgen, men också det liv hon hade levt och det jag kom från, och flytt ifrån på många sätt och vis. Jag växte upp i en dysfunktionell familj där både fysisk och psykisk misshandel förekom och när mamma dog brast ju allt. Hon valde att skilja sig och min far försvann helt. Jag öppnade mig för fel personer som inte orkade ta emot min historia, eller snarare var oförberedda eller emotionellt oförmögna att göra det. Nära relationer gick i kras.  Det har varit en ensam, livsomvälvande tid att gå igenom en så brutal sorg. Samtidigt kom värme och kärleksfulla kramar från oväntade håll. Och då var den så innerlig. Människor som jag knappt kände. Och det behövs så lite, en kram, några ord eller några rader.

Kan du berätta mer om traumaanpassad skrivmetod och läkande skrivande?

Ett traumaanpassat skrivande är att gå på en mjuk ömsom turbulent promenad i den egna historien. Att kika in i olika rum och tidsperioder steg för steg, med en guide vid sin sida. För att upptäcka en rad saker, detaljer och andra berättelser bakom de som vi trodde var centrala. Att sätta ihop sitt eget livspussel, de fragmenterande bitarna. Att experimentera med tempus och genrer, se nya perspektiv genom dessa. Vi skriver oss genom en rad vågar av olika intensitet och någonting märkvärdigt sker när vi gör det. Vi blir tydligare, vi blir helare. Vi får en djupare förståelse för vårt förflutna och kan i bästa fall vila i detta, i bästa fall blir vi mindre rädda och kan återvända till skrivandet som ett verktyg även fortsättningsvis, skrivandet blir en form av utforskande livet ut Det är möjligt att läka genom skrivande om vi praktiserar tålamod och hänger oss med uppmärksamhet. Det är inte enkelt eller bekvämt alla gånger men vi har mycket att vinna genom att gå igenom denna process. Viktigt är också att metoden bygger på gedigen forskning i USA alltsedan 80-talet, då socialpsykologiprofessor James W. Pennebaker vid University of Texas, Austin, började titta närmare på vad som händer när vi skriver om våra mest omvälvande livshändelser. Men som sedan har förgrenat sig på en rad olika sätt runtom i världen.

Vad innebär skrivandet för dig personligen?

Skrivandet är en ventil och räddningsplanka. Samtidigt min värsta fiende när jag pressar mg för hårt och som har många röster. Än idag praktiserar jag tillit och tålamod, jag påminner mig om att texten är en växt, som behöver näring och tid. Jag måste ge mig till detta och inte vara fördömande. Ta pauser, fundera, läsa vila, återvända till skärmen. Till sist finns den där, en hel text med ord meningar, dina så kallade inre juveler som sakta vuxit fram. Det är förunderligt och lite magiskt det som sker.

Som skrivande person är det lätt att stirra sig blind på slutresultatet. Har du tips om hur man göra för att njuta mer av den kreativa processen?

I det läkande skrivandet handlar det just om processen, inte resultatet.  Att lyssna tålmodigt till den inre röster och att detta tar tid, notera vad som händer  Hur det känns att skriva är det centrala, hur vi mår i skrivprocessen. Att lära oss att omfamna det ofärdiga, det splittrade och förhålla oss nyfikna till det som kommer ut. Just nyfikenheten tror jag är viktigt, liksom tillit till att någonting kommer att växa fram på sikt. Att praktisera ett långsamt skrivande, som Louise DeSalvo skriver om. Då blir det lustfyllt. Ord som förvånar oss, meningar som överaskar. Att stanna upp och känna efter vad som händer i oss. På så vis blir skrivprocessen ett slags äventyr.  Att lyssna till oss själva och berättelser som tar olika former och färdriktningar.  Att praktisera självomsorg är generellt viktigt när vi skriver.

Kan du rekommendera litteratur för flickor och kvinnor som förlorat sin mamma?

A Mother Loss Workbook: Healing Exercises for Daughters av Diane Hambrook hjälpte mig under den första svåra tiden. Brev till himlen – 365 dagar utan dig av Ebba Omarsson. En fin och kärleksfull hyllning till moder-dotter relationen. Att den egentligen inte tar slut, och Ebbas sätt att bemöta det första råa sorgeåret genom att fortsätta dialogen med sin älskade mamma genom brevskrivande är så vacker och trösterik. Louise DeSalvo har varit viktig litteratur för mig och Writing as a Way of Healing och The Art of Slow Writing är två favoriter.Tyvärr finns det inte så mycket litteratur om ämnet mor- och dottersorg på svenska. Av denna anledning är denna antologi också extremt viktig.

Barn som anhöriga

Barn som anhöriga

“Min barndom tog slut när min mamma dog”. Så sa drottning Ingrid om upplevelsen att som tioåring förlora sin mamma och jag tycker det är så talande. Plötsligt blir verkligheten en annan och ett stort vuxenansvar läggs på många barn alldeles för tidigt. På 80-talet när jag som 15-åring förlorade min mamma fanns väldigt få, om än några, strategier för hur barn som förlorar en förälder skulle bemötas av vård- och omsorgssektorn. Några besök hos skolkuratorn minns jag, men inte några andra insatser. Hur det ser det då ut för de här barnen och ungdomarna idag? Jo, det kommer i alla fall bli bättre, och i det här inlägget nämner jag några saker som jag tycker tyder på det.

Begreppet “Barn som anhöriga”, dvs. barn som har en orimligt hög ansvarsbörda hemma när en förälder vårdas för psykiska sjukdomar, missbruk eller oväntat avlider, är ganska nytt. Enligt en kartläggning har hela 7% av 15-åringarna i Sverige ett sådant ansvar, och så sent som 2010 kom en ny bestämmelse i hälso- och socialtjänstlagen att vården måste beakta dessa barns behov av information, råd och stöd. Det här är unikt eftersom personal som möter vuxna alltså blir skyldiga att beakta barns behov.

Projektet “Barn som anhöriga” från CHESS (ett samarbete mellan Institutionen för socialt arbete på SU och Karolinska institutet, startat 2018) har haft till uppgift att ta fram rapporter som underlag för den nya lagen. Chess rapport “Hälsa och sociala livsvillkor hos unga vuxna som förlorat en förälder genom dödsfall under barndomen”som kan läsas här eller på Nka:s hemsida, blev intressant men också dyster läsning för mig eftersom mycket av det jag redan hade känt på mig blev bekräftat. I rapporten visar statistiken att mer än dubbelt så många vuxna som förlorat en förälder som barn lider av psykisk ohälsa, jämfört med de som har vuxit upp i en kärnfamilj. Barn till föräldrar som avlidit genom olycka, självmord eller våld har som vuxna fem gånger oftare vårdats för missbruk. De har dessutom tre, fyra gånger oftare vårdats för självmordsförsök och mer än dubbelt så många har själva avlidit, jämfört med övriga unga. Särskilt hög risk för psykisk ohälsa och död hade unga flickor vars mödrar avlidit.

Inte särskilt överraskande läsning, men att se detta i svart och vitt och omvandlat till siffror blev ändå intressant. Inte bara för att det gav mig en bekräftelse på att föräldrar har en oerhört stark påverkan på sina barns uppväxt, men också att det är fråga som kräver uppmärksamhet. Och hur kan det ha gått så lång tid? Många som förlorat sina föräldrar som unga vittnar om en kultur som låtit dem klara sig själva. Att en förälders död får konsekvenser för ett barn är inte längre något som kan förbises och förhoppningsvis ska synen på barn som anhöriga bana väg för hjälp och stöd med barnens behov i fokus.

Men för att kunna hjälpa behöver man veta vad man ska göra. Så vad är det som kan kallas för skyddande faktorer när barn förlorar en förälder? Jo, det som händer efter dödsfallet, och åtgärderna är ganska enkla:

  • Att hjälpa familjen att kunna tala om problemen, låta barnen ge uttryck för sin oro och sina upplevelser.
  • Att se till att barnen har kamratrelationer och fritidsintressen.
  • Att se till att barnen får stöd i skolarbetet.
  • Att det finns trygga relationer i familjen och någon stödjande vuxen utöver föräldrarna är grundläggande.
  • Att föräldrarna får den hjälp och stöd de behöver (för sin egen och barnens del).
  • Att barnen får en vardag med fungerande rutiner och struktur.

Nka (nationellt kompetenscentrum för anhöriga) är en slags kompetenscentrum för anhörigstöd som ger hopp inför framtiden. Nyligen pratade jag med Johanna Miranda Sköld på Nka och hon berättade bl.a. om projektet ME-WE för Unga Omsorgsgivare, ett projekt som särskilt finns till för att sprida kunskap om, stärka och skydda unga omsorgsgivare. Det här fina projektet kommer skolor och vårdnadshavare i Kalmar län att informeras om och samtalsträffar kommer bl.a. att anordnas för drabbade barn och ungdomar. Titta gärna på videon om projektet här eller läs mer på Nkas hemsida. Jag hoppas innerligen att detta projekt kommer att spridas vidare runt om i landet.

I slutet av augusti har jag även blivit inbjuden att delta vid en nätverksträff för idéburna organisationer som på något sätt företräder, möter och/eller arbetar med barn som anhöriga. Det ska bli fantastiskt intressant att få vara med och lyssna och jag hoppas ta med mig mer information om hur man bemöter barn som anhöriga därifrån.

Att få läsa om andra i liknande situationer är också en starkt skyddande faktor och en av anledningarna till att jag drog igång projektet med antologin “När mammor dör”. I den berättar ett trettiotal kvinnliga skribenter i olika åldrar om erfarenheten av att förlora sin mamma. Vill du veta mer om projektet? Kontakta mig gärna på lotta.sirc@versalis.se

Ha en härlig helg och vi hörs snart igen! Lotta

Antologiprojektet “Döttrar utan mödrar” är i gång!

Antologiprojektet “Döttrar utan mödrar” är i gång!

Ända sedan jag läste “Death of a Mother – Daughter’s Stories” från 1994 redigerad av UK-författaren Rosa Ainley och amerikanska Hope Edelmans “Motherless Daughters – A Legacy of Loss”, också publicerad första gången 1994, har drömmen om en antologi i Sverige om och av kvinnor som har förlorat sina mödrar levt inom mig. Aldrig kunde jag ana att den drömmen en dag skulle bli sann! Som 15-åring förlorade jag min mamma i en bilolycka och efter tio års sökande efter andra flickors och kvinnors berättelser om liknande erfarenheter men inte hittat några, blev Ainleys och Edelmans böcker ett andningshål för mig. Jag var inte längre “konstig” som kände och tänkte som jag gjorde, det var bara det att ingen pratade eller skrev om det. Sedan dess har det hänt mycket, även om jag kan tycka att Sverige hänger efter den del, men det finns trots allt litteratur om sorg i många olika former. Antologin “Du är hos mig ändå”, redigerad av Suzanne Sjöqvist från 2005 är ett fint exempel, en bok av ungdomar och barn som delar med sig av sina erfarenheter av att förlora en förälder.

Men att läsa om döttrar som förlorat sin mamma saknade jag fortsatt, och när jag äntligen fick möjlighet att starta eget företag sommaren 2019, bestämde jag mig att nu eller aldrig! Inom några månader hade jag dragit igång antologiprojektet “Döttrar  utan mödrar” och i skrivande stund har ett trettiotal starka och modiga kvinnor lämnat in sina texter om egna erfarenheter om hur det är att förlora en mor, och förhoppningsvis blir vi ännu fler. Syftet med boken är att bryta tystanden och det tabu som fortfarande finns kring döden och författarna och målgruppen är kvinnor i alla åldrar från tonåren och uppåt. Barns och ungdomars perspektiv av att förlora en förälder finns som jag nämnt redan återgett, att förlora en partner samt enskilda fall om förluster finns också, så nu vill jag lyfta fram kvinnors perspektiv som döttrar till mödrar. Jag tycker nämligen att det är på tiden.

Efter den där dagen i december 1984 då min mamma gick bort lärde jag mig att hålla tyst. En ung mammas död, och särskilt en onaturlig sådan, fick nämligen andra att känna sig illa till mods. Kanske var det av rädsla, kanske av missriktad hänsyn. Tänk att ett enda ord kan vara så svårt, det ord jag mest av allt ville höra. Berätta. Jag tror nämligen att tystnaden är den mest förgörande kraft som finns. Man får ju så mycket att bära på.

Men sorger och förluster kan också ge mod och kraft! Och varför är det här projektet så angeläget för mig? Jo, den här boken hade jag själv velat läsa och tyvärr är ämnet fortfarande rykande aktuellt. Under 2006 – 2008 förlorade årligen 3500 barn en förälder till dödsfall. I den största riskzonen för försämrad psykisk och fysisk hälsa efter en förälders bortgång finns just flickor vars mammor går bort. Men att förlora sin mamma senare i livet kan vara minst lika svårt, och ibland kan döden även innebära slutet på en negativ relation. En mor-dotter-relation kan ju se ut på tusen olika sätt. Ytterligare ett syfte är att berätta hur det gick för alla döttrar utan mödrar sen. Hur påverkade förlusten dem som kvinnor, som systrar, som mammor? Antologins skribenter är alla i olika åldrar, den yngsta 18 år och den äldsta 77 år. Några förlorade sina mammor som unga, andra som äldre. En del mammor dog av sjukdomar, andra av olyckor och några valde det själva.

När jag var i LA för några veckor sedan fick jag den fantastiska möjligheten att träffa Hope Edelman (mer om henne i ett senare blogginlägg) och med henne Jillian, en ung kvinna i 20-årsåldern som just varit på ett av Hopes många retreat för döttrar utan mödrar. Under lunchen sa Jillian: “Det är så skönt att träffas i ett forum där alla förstår. När jag pratar om min mammas död med andra, tittar de på mig som om jag hade tre huvuden. Så är det inte med kvinnor som upplevt samma sak.” Om antologin “Döttrar utan mödrar” och den här bloggen kan hjälpa andra kvinnor att känna på liknande sätt vore det mer än jag kan önska. Vi döttrar utan mödrar har, sist jag tittade i alla fall, bara ett huvud och det vi känner och tänker är inte så konstigt egentligen. Men vi har en mamma mindre och det betyder något. En erfarenhet värd att delas med andra.

På tisdag den 11 februari kommer jag att ha en telefonintervju med Johanna Miranda Sköld på Nka – Nationellt kompetenscentrum för anhöriga. Nka är en samarbetsresurs som arbetar för att utveckla framtidens samhörigstöd genom att utbyta erfarenheter mellan forskare, anhörigvårdare och beslutsfattare. I Sverige finns en kartläggning om att ca 7 % av alla femtonåringar har en orimligt hög ansvarsbörda hemma pga. föräldrars frånvaro eller oförmåga. Jag vill veta mer om det relativt nya begreppet “Barn som anhöriga” och kommer skriva mer om detta i nästa inlägg.

Vill du vara med och bidra med en text eller känner du någon som vill vara med? Tveka inte att mejla mig så skickar jag mer information om projektet.

Följ gärna boken på insta dottrarutanmodrar och fb dottrarutanmodrar

Till dess, ha det så fint och vi hörs snart igen!

Inspirationsmejl

Vill du följa mitt arbete som som lektör och översättare? Här får du tips och inspiration om allt som har med text, språk och skrivande att göra.