Vem är du och varför ville du vara med i När mammor dör?

Anledningen till att jag ville vara med i denna bok är att jag tycker att det är viktigt att prata om hur det blir för barn som förlorar sin mamma, och sedan har ett helt liv att leva utan en mamma. På sätt och vis förlorade jag min mamma redan innan tonåren eftersom hon då började att dricka alkohol i sådan utsträckning att det påverkade min vardag. Hon var inte närvarande så som jag tror att jag hade behövt och det blev viktigare att förhålla sig till hennes missbruk än till min vardag med alla de utmaningar som det innebär, t.ex. att bli tonåring.

Vad var det som hjälpte dig att gå vidare när din mamma dog?

Det är en fråga jag har funderat mycket på, särskilt när jag började att teoretiskt utveckla mina kunskaper om vad som kan hjälpa barn som upplever utsatthet. Jag var ju faktiskt 20 år när hon dog, alltså nästan vuxen. Men eftersom hon valde att ta sitt liv tror jag att känslan av att bli övergiven kändes så mycket större. När detta hände, i början på 70-talet, var det inte tal om att vi skulle få någon hjälp, att få prata med någon, eller att träffa andra barn med liknande erfarenheter. Dessutom upplevde jag, säkert som många andra barn, att det var mitt fel, att mina systrar och jag skulle ha ansträngt oss mer. Vi hade faktiskt en släkting som rent ut sade till mig ”om ni flickor hade varit lite snällare mot er mor så hade detta aldrig hänt”. Det var tungt för mig att få höra det! Det som hjälpte mig var nog främst mina vänner, mina studier på Socialhögskolan och mina systrar samt en faster och en moster som jag kunde prata med.

Vad jobbar du med och varför valde du det området?

Jag är socialarbetare, men har de senaste åren arbetat som forskare och lärare inom socialt arbete, främst med inriktning på utsatta barn.

Vilka områden brinner du för på jobbet?

Det område som främst engagerat mig är barnperspektiv och barns delaktighet, med särskilt fokus på barnens rätt till att ta del av vad som händer t.ex. inom socialtjänsten, genom återkoppling, att berätta för barnet vad som har hänt. Barn hörs i samband med en barnavårdsutredning, något som anses skapa delaktighet, men i praktiken innebär det att barn får lämna information och får sedan inte veta hur de vuxna resonerar och vad som ska hända sedan. Om barn får veta vad som beslutas, vad som kommer att eventuellt bli följden av det som den information som socialtjänsten inhämtat, blir barnens motivation större. Genom återkoppling blir barnen mer delaktiga, på riktigt.

För inte så länge sedan myntades begreppet ”Barn som anhöriga”. På vilket sätt gör det skillnad för barn idag?

Att se barn som anhöriga har jag arbetat för sedan år 2005. För mig handlar det om att barnen inte är problemet, utan att de är anhöriga till en eller flera föräldrar som har problem, med missbruk, droger, våld eller andraformer av social utsatthet. Det är ett tänkesätt som flyttar fokuset från besvärliga barn till, hur ska barn få stöd i sin situation.

Jag tror att det är en viktig ledningsfråga hur personalen kan ges möjlighet och stöd i detta förhållningssätt. Då kan det bli mer möjligt för dem som närmast möter barnen att ge dem ett adekvat bemötande och inte alltid se främst den vuxnes perspektiv, vilket annars är ganska naturligt, då den vuxne föräldern talar med socialarbetaren och får berätta sitt perspektiv, trots att det främst handlar om barnets utsatta situation. Många barn kan tycka att det är svårt att ge en avvikande bild gentemot de vuxna och dessutom är barn lojala med sin förälder och vill inte avslöja familjehemligheter som ofta är skamfyllda.

Har omvårdnaden av barn som förlorat en förälder blivit bättre om man jämför med för 10-20 år sedan? På vilket sätt?

Jag tror att det har blivit mycket bättre, främst för att det finns en ökad medvetenhet för att barnen faktiskt behöver stöd och hjälp att hantera sin förlust. Inom socialtjänsten används förutom BBIC (Barns Behov I Centrum) som stöd för utredning också Signs of Safety. Dessa bägge utredningsinstrument innehåller delar som underlättar för den vuxna att hjälpa barnet att öppna sig och formulera sina behov. I samhället har det har blivit en större öppenhet för att prata om förlusten, att man förutom sorg också kan känna besvikelse och ilska mot den förälder som har dött. Det finns barngrupper (t.ex. via Rädda barnen) för barn i sorg, det ordnas läger och nätverk för barnen samt kanske också den kvarvarande föräldern. Min upplevelse var en total ensamhet, vi pratade absolut inte om det inom familjen och det blev en kanske skamlig familjehemlighet som man inte heller kunde prata med någon annan om.

Var är viktigt för att barn ska må så bra de kan när de har förlorat mamma/en förälder?

Eftersom barnet förutom sorgen också måste lära sig att leva och fungera utan mamman som ofta har haft en nära relation till barnet. Det blir så att säga en dubbel utvecklingsuppgift, att både hantera vardagen som barn och ungdom med de svårigheter som kan finnas och att samtidigt inte ha den förälder till hands som kanske var den som barnet kände sig mest förtrogen med. Jag tror att det är viktigt att barnet har flera vuxna att vända sig till, som också kan hjälpa den kvarvarande föräldern. Inom mitt arbete har jag intervjuat många barn som har kunnat berätta om någon viktig annan vuxen, som en släkting, vän till familjen, kompisens förälder eller en fritidsledare. Dessa har funnits där för barnet som en resurs, oftast genom ett privat initiativ, men också som tillsatts av socialtjänsten (i samråd med föräldern) som kontaktperson eller kontaktfamilj.

Det är också viktigt att stärka relationerna mellan syskon samt att hjälpa och stötta den kvarvarande föräldern i att våga prata om de svåra sakerna med barnen.

Valfria egna frågor som ligger dig varmt om hjärtat.

Något som är viktigt för mig är den ömsesidiga respekten i en familj. Att både föräldrar och barn kan lita på varandra, att kunna säga förlåt till varandra och kunna prata också om svåra saker. En annan sak är att hjälpa barnen till vuxenrelationer och unna barnen att få ha hemligheter med dessa andra vuxna.

Kan du rekommendera litteratur för flickor och kvinnor som förlorat sin mamma?

Eftersom jag inte känner mig så uppdaterad så vill jag råda dessa att ta kontakt tex. med BRIS, Rädda barnen som arbetar med sorg, Maskrosbarn som stöttar utsatta barn, Allmänna Barnhuset som jobbar med både forskning och utveckling för utsatta barn. Föreningen Mind (fd. Psykisk hälsa) arbetar aktivt med suicid och prevention. Författaren Ylva Mårtens har nyligen gett ut en bok med barns röster. Som sagt, det finns säkert många fler som jag gärna skulle vilja lära mig mera av.

Jag heter Emelie Hill Dittmer, är 40 år och bor i Gladsax på Österlen. Jag arbetar som journalist och skrivpedagog med inriktning läkande skrivande.

Jag har skrivit alltsedan barnsben, skrivandet har för mig varit en glädjekälla, ventil och en kanal för mitt eget sökande, ett sätt att se mig själv och utforska min omvärld, det tar aldrig slut, det reflekterande skrivandet. Journalistiken kom in i mitt liv i tonåren genom en praktikplats på en lokaltidning, och senare vikariat som ledde till jobb. Skrivpedagogiken kom senare i samband med att min mamma insjuknar i cancer och går bort 2015. Då förstår jag på riktigt skrivandets läkande kraft och utforskar min egen familjehistoria, utbildar mig till skrivpedagog genom Skurups folkhögskola på distans. Efter att ha tagit emot  skrivrörelsen Write Your Selfs stipenium 2016 blir jag så småningom certifierad i en traumaanpassad skrivmetod, ett område som jag fortsätter att fortbilda mig inom. Flyttar hem till Sverige 2017 efter många år i England, och startar en kurs i Läkande skrivande på Österlens folkhögskola. Jobbar parallellt med frilansprojekt, bland annat workshopserier för många olika gruppkonstellationer och mitt eget skrivande. (www.emeliehdittmer.com)

Varför vill du vara med i När mammor dör?

För att lyfta ett viktigt ämne och en livslång sorg som färgar livet, för att sätta ord på det som blir ett tydligt före och efter. För mig blev min mors död också en vändpunkt då min ursprungsfamilj luckrades upp; jag har under de senaste fem åren vågat göra saker som jag aldrig hade trott var möjliga. Jag vill tro att hon fortsätter att ingjuta styrka och mod i mig, fast från en annan plats. Moderssåret är fortfarande djupt, och trots att jag redan har skrivit en hel del och utforskat vissa aspekter av sorgen och det som hände när mamma dog, så var detta en ny chans för mig att få vissa detaljer på pränt, som kändes livsviktiga. Det var också intressant att göra detta med viss distans. Det är fem år sedan mamma dog i år. Det var ändå oväntat smärtsamt. Men en lättnad uppstod efteråt.

Hur var det för dig som dotter när din mamma dog?

Allt gick i kras, jag hade fruktat hennes död sedan jag var en liten flicka. Mamma var mitt allt, den förälder som såg mig. Vi mot världen. Plötsligt hände det och det var ett så dramatiskt händelseförlopp genom en cancersjukdom som accelererade och parallella händelser och livsbeslut. Jag var 34 år med två unga barn, och bodde utomlands. Vuxen men ändå så oförberedd och långtifrån redo att mamma skulle ryckas bort mitt i livet och inte få se barnbarnen växa upp. Någonting fundamentalt rycktes bort under mina fötter och jag hade ingen kontroll. Jag minns att jag tänkte ”det är nu det händer” om och om igen och allting bara snurrade. Stundvis trodde jag nog inte heller på diagnosen. ”6-12 månader kvar i livet”. Orden från doktorn ringer fortfarande i mina ögon. Det fick inte vara sant, för min mamma var ju så levande, trots att hon rent fysiskt var märkt av sjukdomen. Hon var så klar och vi hade samtal som vi aldrig förut hade haft under denna tid. Skulle de bara ta slut? Det gick inte att ta in. När hon hade få veckor kvar i livet var det också fortfarande overkligt. Kanske hade hon lurat bort sjukdomen och döden? Vi gjorde planer för framtiden till och med när hon låg på hospice.

Du skriver att det blev en vändpunkt för dig när din mamma gick bort, kan du utveckla det?

Samtidigt som jag var mitt uppe i en rå, obarmhärtig sorg fattade jag en rad beslut som var livsviktiga. Flytten till Sverige, och så studerade jag klart mitt år på Skrivpedagoglinjen på distans på Skurups folkhögskola. Så blev jag involverad i ett oväntat uppdrag, att undervisa i läkande skrivande i den lilla stad där jag bodde, i Deal, England och sen gick allting väldigt fort. Kursen fick uppmärksamhet lokalt och det blev fler. Jag såg för första gånger hur skrivandet kan förändra människoliv. Jag fick sedan Write Your Selfs licensstipendium och utbildade mig till vägledare i deras traumaanpassade skrivmetod. Allt skedde under en tid då jag gjorde både fysiskt och psykiskt ont på grund av sorgen och i spillrorna av det som var sönderslaget, ursprungsfamiljen som luckrats upp. Det var så overkligt, samtidigt så stort, för mig. Och som leder fram till det som nu är, en kurs i Läkande skrivande på Österlens folkhögskola. Jag har nyligen varit i Amerika och fortbildat mig inom metoden. En ny värld har öppnat sig.

Hur kunde du går vidare, vad hjälpte dig?

Genom att jag fokuserade på något jag brann för, det läkande skrivandet, fick allting en större mening. Vårt familjeliv var stundvis mycket smärtsamt. När mamma gick bort gav hon mig en tillåtelse på något vis, att skriva om det som varit och använda till något konkret. Min mamma stöttade alltid mitt skrivande, hejade på i svåra perioder när jag var nära att ge upp. Hon hade en idé om att jag skulle jobba just som skrivpedagog en dag, att guida andra att skriva sina livshistorier blev plötsligt så självklart. Helt plötsligt passade vissa pusselbitar ihop. Ofta känner jag att hon är med mig. I ett klassrum, när jag möter en ny grupp, finns hon där och ingjuter mod och trygghet. Min mamma gav mig boken En given väg av Patricia Tudor Sandahl för ganska så många år sedan, och som plötsligt uppenbarade sig i min bokhylla igen under denna tid. Boken kom till att bli mycket viktig. Det fanns plötsligt en väg som öppnat sig och det skulle vara möjligt att fortsätta leva. Men det betyder inte att det fortfarande inte är smärtsamt, för stundvis kommer den där brännande känslan och en kolossal längtan, förstås.

Varför var det viktigt att flytta hem till Sverige?

Jag längtade hem på grund av många saker, stora som små. Språket inte minst, men också en nyfikenhet kring att möta det jag lämnat, möta den Emelie jag var och den Emelie som  tiden i England hade format mig till, jag ville återuppleva dofter, smaker, minnen, höra min mors röst igen genom naturen, platser och små detaljer som jag lämnat bakom mig när jag först begav mig utomlands 2003. Jag ville ge något tillbaka, använda mina erfarenheter och historia genom att hjälpa andra och det kändes viktigt att göra detta i mödernelandet. Men det var en stegvis process, stundvis hade jag nog aldrig trott att jag kunde återvända till alla såren. Och vad är ett möderneland utan en mor? Till sist ville jag utforska även detta. Det blev tydligt när jag utforskande min egen historia genom mitt eget läkande skrivande. Hur mycket jag förnekat att jag längtade hem och att jag trots allt var redo att ta steget, även om jag var rädd. Mamma hade alltid drömt om den dagen då jag flyttade hem, och jag drömde om att återförenas på svensk mark. Det kan låta fånigt, men det var en sådär drömlik bild som kunde spelas upp i huvudet då och då. Naturligtvis kändes det vemodigt att hon aldrig fick uppleva denna dagen. Samtidigt var det en seger att få komma hem och jag kände mig så stark den dagen då jag satt på flyget hem.

Vill du säga någonting om skillnader när det gäller sorg och bemötande av sörjande mellan England och Sverige?

England är ju ett mycket konservativt land. Generellt pratar britterna ogärna om obekväma saker och de sopas under mattan. Denna kultur finns också förstås här, i Sverige. Jag möttes av tystnad i många fall, när mamma dog. Det fanns en stor längtan och ett växande hål i mig, att prata om inte bara min mamma och sorgen, men också det liv hon hade levt och det jag kom från, och flytt ifrån på många sätt och vis. Jag växte upp i en dysfunktionell familj där både fysisk och psykisk misshandel förekom och när mamma dog brast ju allt. Hon valde att skilja sig och min far försvann helt. Jag öppnade mig för fel personer som inte orkade ta emot min historia, eller snarare var oförberedda eller emotionellt oförmögna att göra det. Nära relationer gick i kras.  Det har varit en ensam, livsomvälvande tid att gå igenom en så brutal sorg. Samtidigt kom värme och kärleksfulla kramar från oväntade håll. Och då var den så innerlig. Människor som jag knappt kände. Och det behövs så lite, en kram, några ord eller några rader.

Kan du berätta mer om traumaanpassad skrivmetod och läkande skrivande?

Ett traumaanpassat skrivande är att gå på en mjuk ömsom turbulent promenad i den egna historien. Att kika in i olika rum och tidsperioder steg för steg, med en guide vid sin sida. För att upptäcka en rad saker, detaljer och andra berättelser bakom de som vi trodde var centrala. Att sätta ihop sitt eget livspussel, de fragmenterande bitarna. Att experimentera med tempus och genrer, se nya perspektiv genom dessa. Vi skriver oss genom en rad vågar av olika intensitet och någonting märkvärdigt sker när vi gör det. Vi blir tydligare, vi blir helare. Vi får en djupare förståelse för vårt förflutna och kan i bästa fall vila i detta, i bästa fall blir vi mindre rädda och kan återvända till skrivandet som ett verktyg även fortsättningsvis, skrivandet blir en form av utforskande livet ut Det är möjligt att läka genom skrivande om vi praktiserar tålamod och hänger oss med uppmärksamhet. Det är inte enkelt eller bekvämt alla gånger men vi har mycket att vinna genom att gå igenom denna process. Viktigt är också att metoden bygger på gedigen forskning i USA alltsedan 80-talet, då socialpsykologiprofessor James W. Pennebaker vid University of Texas, Austin, började titta närmare på vad som händer när vi skriver om våra mest omvälvande livshändelser. Men som sedan har förgrenat sig på en rad olika sätt runtom i världen.

Vad innebär skrivandet för dig personligen?

Skrivandet är en ventil och räddningsplanka. Samtidigt min värsta fiende när jag pressar mg för hårt och som har många röster. Än idag praktiserar jag tillit och tålamod, jag påminner mig om att texten är en växt, som behöver näring och tid. Jag måste ge mig till detta och inte vara fördömande. Ta pauser, fundera, läsa vila, återvända till skärmen. Till sist finns den där, en hel text med ord meningar, dina så kallade inre juveler som sakta vuxit fram. Det är förunderligt och lite magiskt det som sker.

Som skrivande person är det lätt att stirra sig blind på slutresultatet. Har du tips om hur man göra för att njuta mer av den kreativa processen?

I det läkande skrivandet handlar det just om processen, inte resultatet.  Att lyssna tålmodigt till den inre röster och att detta tar tid, notera vad som händer  Hur det känns att skriva är det centrala, hur vi mår i skrivprocessen. Att lära oss att omfamna det ofärdiga, det splittrade och förhålla oss nyfikna till det som kommer ut. Just nyfikenheten tror jag är viktigt, liksom tillit till att någonting kommer att växa fram på sikt. Att praktisera ett långsamt skrivande, som Louise DeSalvo skriver om. Då blir det lustfyllt. Ord som förvånar oss, meningar som överaskar. Att stanna upp och känna efter vad som händer i oss. På så vis blir skrivprocessen ett slags äventyr.  Att lyssna till oss själva och berättelser som tar olika former och färdriktningar.  Att praktisera självomsorg är generellt viktigt när vi skriver.

Kan du rekommendera litteratur för flickor och kvinnor som förlorat sin mamma?

A Mother Loss Workbook: Healing Exercises for Daughters av Diane Hambrook hjälpte mig under den första svåra tiden. Brev till himlen – 365 dagar utan dig av Ebba Omarsson. En fin och kärleksfull hyllning till moder-dotter relationen. Att den egentligen inte tar slut, och Ebbas sätt att bemöta det första råa sorgeåret genom att fortsätta dialogen med sin älskade mamma genom brevskrivande är så vacker och trösterik. Louise DeSalvo har varit viktig litteratur för mig och Writing as a Way of Healing och The Art of Slow Writing är två favoriter.Tyvärr finns det inte så mycket litteratur om ämnet mor- och dottersorg på svenska. Av denna anledning är denna antologi också extremt viktig.

”Min barndom tog slut när min mamma dog”. Så sa drottning Ingrid om upplevelsen att som tioåring förlora sin mamma och jag tycker det är så talande. Plötsligt blir verkligheten en annan och ett stort vuxenansvar läggs på många barn alldeles för tidigt. På 80-talet när jag som 15-åring förlorade min mamma fanns väldigt få, om än några, strategier för hur barn som förlorar en förälder skulle bemötas av vård- och omsorgssektorn. Några besök hos skolkuratorn minns jag, men inte några andra insatser. Hur det ser det då ut för de här barnen och ungdomarna idag? Jo, det kommer i alla fall bli bättre, och i det här inlägget nämner jag några saker som jag tycker tyder på det.

Begreppet ”Barn som anhöriga”, dvs. barn som har en orimligt hög ansvarsbörda hemma när en förälder vårdas för psykiska sjukdomar, missbruk eller oväntat avlider, är ganska nytt. Enligt en kartläggning har hela 7% av 15-åringarna i Sverige ett sådant ansvar, och så sent som 2010 kom en ny bestämmelse i hälso- och socialtjänstlagen att vården måste beakta dessa barns behov av information, råd och stöd. Det här är unikt eftersom personal som möter vuxna alltså blir skyldiga att beakta barns behov.

Projektet ”Barn som anhöriga” från CHESS (ett samarbete mellan Institutionen för socialt arbete på SU och Karolinska institutet, startat 2018) har haft till uppgift att ta fram rapporter som underlag för den nya lagen. Chess rapport ”Hälsa och sociala livsvillkor hos unga vuxna som förlorat en förälder genom dödsfall under barndomen”som kan läsas här eller på Nka:s hemsida, blev intressant men också dyster läsning för mig eftersom mycket av det jag redan hade känt på mig blev bekräftat. I rapporten visar statistiken att mer än dubbelt så många vuxna som förlorat en förälder som barn lider av psykisk ohälsa, jämfört med de som har vuxit upp i en kärnfamilj. Barn till föräldrar som avlidit genom olycka, självmord eller våld har som vuxna fem gånger oftare vårdats för missbruk. De har dessutom tre, fyra gånger oftare vårdats för självmordsförsök och mer än dubbelt så många har själva avlidit, jämfört med övriga unga. Särskilt hög risk för psykisk ohälsa och död hade unga flickor vars mödrar avlidit.

Inte särskilt överraskande läsning, men att se detta i svart och vitt och omvandlat till siffror blev ändå intressant. Inte bara för att det gav mig en bekräftelse på att föräldrar har en oerhört stark påverkan på sina barns uppväxt, men också att det är fråga som kräver uppmärksamhet. Och hur kan det ha gått så lång tid? Många som förlorat sina föräldrar som unga vittnar om en kultur som låtit dem klara sig själva. Att en förälders död får konsekvenser för ett barn är inte längre något som kan förbises och förhoppningsvis ska synen på barn som anhöriga bana väg för hjälp och stöd med barnens behov i fokus.

Men för att kunna hjälpa behöver man veta vad man ska göra. Så vad är det som kan kallas för skyddande faktorer när barn förlorar en förälder? Jo, det som händer efter dödsfallet, och åtgärderna är ganska enkla:

• Att hjälpa familjen att kunna tala om problemen, låta barnen ge uttryck för sin oro och sina upplevelser.
• Att se till att barnen har kamratrelationer och fritidsintressen.
• Att se till att barnen får stöd i skolarbetet.
• Att det finns trygga relationer i familjen och någon stödjande vuxen utöver föräldrarna är grundläggande.
• Att föräldrarna får den hjälp och stöd de behöver (för sin egen och barnens del).
• Att barnen får en vardag med fungerande rutiner och struktur.

Nka (nationellt kompetenscentrum för anhöriga) är en slags kompetenscentrum för anhörigstöd som ger hopp inför framtiden. Nyligen pratade jag med Johanna Miranda Sköld på Nka och hon berättade bl.a. om projektet ME-WE för Unga Omsorgsgivare, ett projekt som särskilt finns till för att sprida kunskap om, stärka och skydda unga omsorgsgivare. Det här fina projektet kommer skolor och vårdnadshavare i Kalmar län att informeras om och samtalsträffar kommer bl.a. att anordnas för drabbade barn och ungdomar. Titta gärna på videon om projektet här eller läs mer på Nkas hemsida. Jag hoppas innerligen att detta projekt kommer att spridas vidare runt om i landet.

I slutet av augusti har jag även blivit inbjuden att delta vid en nätverksträff för idéburna organisationer som på något sätt företräder, möter och/eller arbetar med barn som anhöriga. Det ska bli fantastiskt intressant att få vara med och lyssna och jag hoppas ta med mig mer information om hur man bemöter barn som anhöriga därifrån.

Att få läsa om andra i liknande situationer är också en starkt skyddande faktor och en av anledningarna till att jag drog igång projektet med antologin ”När mammor dör”. I den berättar ett trettiotal kvinnliga skribenter i olika åldrar om erfarenheten av att förlora sin mamma. Vill du veta mer om projektet? Kontakta mig gärna på lotta.sirc@versalis.se

Ha en härlig helg och vi hörs snart igen! Lotta

Ända sedan jag läste ”Death of a Mother – Daughter’s Stories” från 1994 redigerad av UK-författaren Rosa Ainley och amerikanska Hope Edelmans ”Motherless Daughters – A Legacy of Loss”, också publicerad första gången 1994, har drömmen om en antologi i Sverige om och av kvinnor som har förlorat sina mödrar levt inom mig. Aldrig kunde jag ana att den drömmen en dag skulle bli sann! Som 15-åring förlorade jag min mamma i en bilolycka och efter tio års sökande efter andra flickors och kvinnors berättelser om liknande erfarenheter men inte hittat några, blev Ainleys och Edelmans böcker ett andningshål för mig. Jag var inte längre ”konstig” som kände och tänkte som jag gjorde, det var bara det att ingen pratade eller skrev om det. Sedan dess har det hänt mycket, även om jag kan tycka att Sverige hänger efter den del, men det finns trots allt litteratur om sorg i många olika former. Antologin ”Du är hos mig ändå”, redigerad av Suzanne Sjöqvist från 2005 är ett fint exempel, en bok av ungdomar och barn som delar med sig av sina erfarenheter av att förlora en förälder.

Men att läsa om döttrar som förlorat sin mamma saknade jag fortsatt, och när jag äntligen fick möjlighet att starta eget företag sommaren 2019, bestämde jag mig att nu eller aldrig! Inom några månader hade jag dragit igång antologiprojektet ”Döttrar  utan mödrar” och i skrivande stund har ett trettiotal starka och modiga kvinnor lämnat in sina texter om egna erfarenheter om hur det är att förlora en mor, och förhoppningsvis blir vi ännu fler. Syftet med boken är att bryta tystanden och det tabu som fortfarande finns kring döden och författarna och målgruppen är kvinnor i alla åldrar från tonåren och uppåt. Barns och ungdomars perspektiv av att förlora en förälder finns som jag nämnt redan återgett, att förlora en partner samt enskilda fall om förluster finns också, så nu vill jag lyfta fram kvinnors perspektiv som döttrar till mödrar. Jag tycker nämligen att det är på tiden.

Efter den där dagen i december 1984 då min mamma gick bort lärde jag mig att hålla tyst. En ung mammas död, och särskilt en onaturlig sådan, fick nämligen andra att känna sig illa till mods. Kanske var det av rädsla, kanske av missriktad hänsyn. Tänk att ett enda ord kan vara så svårt, det ord jag mest av allt ville höra. Berätta. Jag tror nämligen att tystnaden är den mest förgörande kraft som finns. Man får ju så mycket att bära på.

Men sorger och förluster kan också ge mod och kraft! Och varför är det här projektet så angeläget för mig? Jo, den här boken hade jag själv velat läsa och tyvärr är ämnet fortfarande rykande aktuellt. Under 2006 – 2008 förlorade årligen 3500 barn en förälder till dödsfall. I den största riskzonen för försämrad psykisk och fysisk hälsa efter en förälders bortgång finns just flickor vars mammor går bort. Men att förlora sin mamma senare i livet kan vara minst lika svårt, och ibland kan döden även innebära slutet på en negativ relation. En mor-dotter-relation kan ju se ut på tusen olika sätt. Ytterligare ett syfte är att berätta hur det gick för alla döttrar utan mödrar sen. Hur påverkade förlusten dem som kvinnor, som systrar, som mammor? Antologins skribenter är alla i olika åldrar, den yngsta 18 år och den äldsta 77 år. Några förlorade sina mammor som unga, andra som äldre. En del mammor dog av sjukdomar, andra av olyckor och några valde det själva.

När jag var i LA för några veckor sedan fick jag den fantastiska möjligheten att träffa Hope Edelman (mer om henne i ett senare blogginlägg) och med henne Jillian, en ung kvinna i 20-årsåldern som just varit på ett av Hopes många retreat för döttrar utan mödrar. Under lunchen sa Jillian: ”Det är så skönt att träffas i ett forum där alla förstår. När jag pratar om min mammas död med andra, tittar de på mig som om jag hade tre huvuden. Så är det inte med kvinnor som upplevt samma sak.” Om antologin ”Döttrar utan mödrar” och den här bloggen kan hjälpa andra kvinnor att känna på liknande sätt vore det mer än jag kan önska. Vi döttrar utan mödrar har, sist jag tittade i alla fall, bara ett huvud och det vi känner och tänker är inte så konstigt egentligen. Men vi har en mamma mindre och det betyder något. En erfarenhet värd att delas med andra.

På tisdag den 11 februari kommer jag att ha en telefonintervju med Johanna Miranda Sköld på Nka – Nationellt kompetenscentrum för anhöriga. Nka är en samarbetsresurs som arbetar för att utveckla framtidens samhörigstöd genom att utbyta erfarenheter mellan forskare, anhörigvårdare och beslutsfattare. I Sverige finns en kartläggning om att ca 7 % av alla femtonåringar har en orimligt hög ansvarsbörda hemma pga. föräldrars frånvaro eller oförmåga. Jag vill veta mer om det relativt nya begreppet ”Barn som anhöriga” och kommer skriva mer om detta i nästa inlägg.

Vill du vara med och bidra med en text eller känner du någon som vill vara med? Tveka inte att mejla mig så skickar jag mer information om projektet.

Följ gärna boken på insta dottrarutanmodrar och fb dottrarutanmodrar

Till dess, ha det så fint och vi hörs snart igen!