Blogg

Nyhetsbrev maj Ölandsförfattarna

I dag går Ölandsförfattarnas andra nyhetsbrev ut! Efter den första inkörningsperiod känner vi nu att vår vision och vårt syfte börjar sätta sig och vi ser fram emot en massa roliga aktiviteter i sommar. Vill du få vårt nyhetsbrev direkt i din mejlkorg? Mejla oss på...

Kalmar Läns Tidning 12 maj

Kalmar Läns Tidning 12 maj

"Idag ska vi åker vi till paradiset", hörde jag min man säga till hunden i morse. Och så känner jag verkligen för vår fina pärla Sandvik på norra Öland. Som det står i artikeln i Kalmar Läns Tidning (tack Janne Adéen och wow, jag fick första sidan och allt!) hände...

Hur gick det till när vi skrev boken?

Förläggare Ewas intervju med mig om hur vi arbetade med Han köpte min tystnad. Kul att få berätta om skrivprocessen och arbetet bakom kulisserna. Här kommer mina svar!     Hur tänkte jag när jag fick uppdraget? När förläggare Ewa ställde frågan blev jag...

Mediatäckning När mammor dör

Mediatäckning När mammor dör

Så kul att samla all mediatäckning för När mammor dör på ett och samma ställe! Eftersom boken skrevs av medskribenter över hela Sverige blev mediatäckningens riktigt bred. Att berätta om förlusten efter våra mammor och lyfta ämnet sorg för en bredare publik kändes...

Gästinlägg på Debutantbloggen

Gästbloggare: Charlotte Sirc – När mammor dör Posted on 18 oktober, 2020 av Gästbloggare Precis som många andra skribenter älskar jag ord. Mjuka ord, hårda ord, ord som känns ända in i själen, ord som kan rymma en hel värld, ord som skapar klarhet, krångliga ord och...

Susanne Nilsson, skribent i När mammor dör

Susanne Nilsson, skribent i När mammor dör

Jag heter Susanne Nilsson 61 år och bor utanför Malmö med sambo. Jag har tre vuxna barn och är numera både mormor och farmor. När jag var sju år fick min mamma cancer för första gången. Skruvstädet som drog åt mitt bröst när de sa att hon kunde dö glömmer jag aldrig....

Sandra Norrbin, skribent i När mammor dör

Sandra Norrbin, skribent i När mammor dör

Att acceptera och förlåta När mamma gick bort så var det mitt i en konflikt som jag hade trott att vi så småningom kanske skulle kunna lyckas lösa. Att lösa konflikter var annars aldrig vår paradgren, vi höll oss mest på varsin kant till dess att vi glömde bort vad...

Ing-Marie Bergh, skribent i När mammor dör

Ing-Marie Bergh, skribent i När mammor dör

För mig känns det både viktigt och bra att vara en av skribenterna i boken När mammor dör – Kvinnor om att mista sin mor. Det som hände för så länge sedan kom att prägla mig och forma min identitet, kanske mer än något annat. Min mamma dog hastigt och oväntat när hon...

Nyhetsbrev maj Ölandsförfattarna

I dag går Ölandsförfattarnas andra nyhetsbrev ut! Efter den första inkörningsperiod känner vi nu att vår vision och vårt syfte börjar sätta sig och vi ser fram emot en massa roliga aktiviteter i sommar. Vill du få vårt nyhetsbrev direkt i din mejlkorg? Mejla oss på info@olandsforfattarna.se så fixar vi det.

Länk till nyhetsbrevet: Olandsforfattarna nyhetsbrev maj 2022

Kalmar Läns Tidning 12 maj

Kalmar Läns Tidning 12 maj

”Idag ska vi åker vi till paradiset”, hörde jag min man säga till hunden i morse. Och så känner jag verkligen för vår fina pärla Sandvik på norra Öland. Som det står i artikeln i Kalmar Läns Tidning (tack Janne Adéen och wow, jag fick första sidan och allt!) hände allt för mig 2019. Vi köpte vårt hus på Öland, vi köpte hund och jag bytte karriär, igen. Men den här gången tänker jag fortsätta på samma spår med texter skrivande i alla dess former. Nästa skrivprojekt blir skönlitterärt och skrivandet är redan i full gång! Förhoppningsvis kan jag berätta mer inom en ganska snar framtid. Tills dess önskar jag en underbar Kristi Himmelfärdshelg med många produktiva skrivtimmar och sol i hjärtat och sol i sinnet! 🙂

 

 

FC Syds medlemsdagar på Öland i juni

FC Syds medlemsdagar på Öland i juni

Den 17 juni är det dags för Författarcentrum Syds medlemsdagar och i år har de valt att förlägga dagen till Öland. Jag och Elisabeth Öhman är så glada över att få visa upp vårt fina Öland och över att få vara med i två programpunkter. Elisabeth kommer att göra en historisk stadsvandring tillsammans med fd stadsakitekten i Borgholm och numera slottsfogden på Solliden, Leo Eriksson. Under författarpresentationerna som följer därpå kommer Tove Folkesson intervjua mig och Mimmi Kovacevic om Han köpte min tystnad. En spännande dag som vi ser fram emot!

Hur gick det till när vi skrev boken?

Förläggare Ewas intervju med mig om hur vi arbetade med Han köpte min tystnad. Kul att få berätta om skrivprocessen och arbetet bakom kulisserna. Här kommer mina svar!

 

 

Hur tänkte jag när jag fick uppdraget?

När förläggare Ewa ställde frågan blev jag glad! Jag blev glad över att få förtroendet eftersom ämnet kändes brännande viktigt, men samtidigt hade jag en del frågor innan vi inledde samarbetet. Jag visste att ämnet skulle innebära att jag blev tvungen att gräva i det svåraste av det svåra och jag skulle även få ta emot mycket svåra berättelser. För att ett sådant samarbete ska fungera skulle det krävas en fullständig tillit, förtroende och respekt mellan mig och den andra medförfattaren. Vi skulle bli tvungna att hänga ihop tätt, tätt under ett helt års tid, skulle vi orka? Skulle Mimmi orka berätta? Hur skulle jag påverkas?

 

 

Första gången vi träffades tog det inte lång tid innan vi båda bestämde oss. Det var ingen tvekan om att Mimmi hade gett sig sjutton på att berätta. Vi tyckte om varandra, vilket såklart underlättade arbetet. Under processens gång har vi både skrattat och gråtit men alltid förberett varandra på att det är okej att ta paus om det behövs. Det har vi sällan gjort för Mimmi har aldrig backat. ”Det är bara att riva av plåstret”, sa hon ofta. ”Det ska ju ändå berättas”. Jag beundrar hennes mod så. För min egen del betydde det mycket att Mimmi hade ”kommit ut på andra sidan.” Att se att hon mådde bra idag ingöt hopp i mig och hennes vändpunkt var dessutom en bärande del i berättelsens struktur.

Att få bli en annan persons ”kanal” med syftet att berätta en livsberättelse med ett så svårt tema kändes å ena sidan hedersamt, men jag kände också ödmjukhet inför uppgiften. Boken skulle göra sig bäst i jag-form, det hade vi bestämt, och jag visste att språket och tonen skulle ha stor betydelse. Mimmi var ett barn som utsattes för väldigt vuxna handlingar och de partierna fick absolut inte bli snaskiga eller sexualiserade. Jag ville också vara mån om att Mimmi kände att boken skrevs med hennes språk, precis så som hon mindes sina upplevelser. I början snurrade många tankar om hur jag skulle kunna göra hennes berättelse rättvisa.

När de första kapitlen gick iväg för feedback pirrade det en hel del inom mig, men när Mimmi svarade med att hon hade blivit så rörd att hon gråtit och att jag fångade henne galet bra, kände jag att det här klarar vi!

Hur har skrivprocessen gått till?

Jag och Mimmi satt i intervjuer två ggr i veckan i pass på två timmar eller mer. Till en början spelade vi in våra samtal men så småningom märkte jag att jag skriver så snabbt att jag fick med allt ändå. Viktigt bara att redigera anteckningarna snabbt inpå intervjun eftersom man glömmer snabbare än man tror.

Innan processen gick igång hade vi skickat ett ganska löst synopsis till förlaget. Den skulle komma att utvecklas under processens gång. En del saker hade vi på plats men vissa saker fick jag helt enkelt skriva mig fram till. Att det skulle bli ganska korta kapitel visste vi eftersom ämnet är så tungt. Att berättelsen skulle börja med Mimmi som barn och sluta som vuxen i nutid hade vi planerat. Att det skulle finnas en tydlig vändpunkt visste vi, och ett efterord skrivet av en psykolog, men inte så mycket mer.

Under intervjuernas gång, och jag började få en bättre överblick över materialet, började jag se vissa mönster och teman som jag ville jobba vidare med. Många sådana här böcker hade skrivits tidigare, vad var det som var speciellt med just den här boken? Så småningom började en struktur utkristallisera sig och det visade sig att det centrala skulle röra sig runt människorna kring Mimmi, relationerna till de människor som hjälpte henne att överleva och till de som gjorde det svårt för henne, om möten, och om svek och försoning. Inte bara hur Mimmi påverkades utan hur det blev med alla runt omkring när en sådan här svår sak händer.

 

 

Vi bestämde att vi skulle arbeta med två tidsplan där det ena rör sig kronologiskt från barndomen från 80-talet fram till dagens nu på 2020-talet. Det andra planet skulle ha syftet att ge läsaren en paus mitt i allt det svåra, samtidigt som det skulle ha ett eget självständigt syfte. Det tidsplanet gav mig huvudbry! Att t.ex. följa rättegången dag för dag skulle inte fungera eftersom den utspelade sig på 90-talet och skulle utgöra bokens mittpunkt. Halva boken skulle ju handla om Mimmis liv efter rättegången. Dessutom fanns en sådan struktur redan i en liknande bok. Det skulle heller inte fungera med tanke på syftet att lätta upp.

Jag började med att samla alla scener som låg lite utanför handlingen, och så en kväll vid middagsbordet kläckte min briljanta man en idé (tack Martin för att du aldrig tröttnade på att lyssna så engagerat!). Varför inte göra det till en bilresa? Att Mimmi och mamman åker i samma bil till sjukhuset där förövaren ligger för döden? Och där satt den.

Mimmis mamma hade naturligtvis en stor roll i berättelsen, och på det här sättet kunde jag få in hennes bakgrund på ett naturligt sätt utan att tråka ut läsaren i inledningen. Jag kunde även visa en annan sida av mamman, och jag kunde få in mindre men ack så viktiga, scener, gester, information om karaktärerna, som inte riktigt hade någon plats i huvudspåret. Och så gillade jag idén om en resa, inte bara en fysisk resa utan Mimmis symboliska resa som leder fram till vändpunkten. Mimmi gillade också idén och på så vis fick vi också till den naturliga slutpunkten i berättelsen, det viktiga mötet med förövaren på sjukhuset tjugo år efter övergreppen.

Att de första läsarreaktionerna om boken har varit att man inte kan lägga den ifrån sig har nog en del med strukturen att göra, för vad ska hända när Mimmi kommer fram till sjukhuset?

Det svåraste med projektet?

I sådana här projekt handskas man med enormt stora mängder material. Inte bara själva intervjumaterialet, utan utdrag från rättegångar och kriminalregister, utdrag från socialtjänsten, privata brev, tidningsartiklar, fotografier etc. En del material har varit gammalt och svårläst, andra har vi inte fått tag i eller kunnat publicera. Men att göra research är bland de roligaste stegen i processen, att uppleva miljöer på plats och att gräva i arkiv och register. Trots att man ibland inte riktigt vet vad man letar efter känner man sig som lite av en detektiv. Känslan när man hittar något användbart är härlig!

 

 

I en intervju med en annan författare fick jag höra att det oftast är journalister som får sådana här uppdrag eftersom de är vana att hantera stora mängder text. Som gymnasielärare i språk fullkomligt badar man i texter också, vilket säkert har hjälpt mig att hantera den enorma materialdjungeln utan att bli avskräckt. Och den största utmaningen har ändå inte varit att gå igenom allt material, utan snarare att välja bort material. Vilket material stödjer vårt tema? Vilket material berättar samma sak? Vilket får vi publicera och inte? Ska vi ha med det alls? Hur ska det layoutas för att se snyggt ut? Tack till redaktör Tina Jobs, och Mia Fallby som satte texten. Skönt att kunna bolla med er och det blev ju så snyggt!

Det bästa med uppdraget?

Det bästa med det här uppdraget är flera saker: Att få skriva texter som är brinnande viktiga och som gör skillnad. Att få ge röst år någon som varit tystad så länge. Att få förtroendet att komma en annan människa så nära. Att få ta del av en annan människas livsvisdomar (Mimmi, all respekt och kärlek till dig). Att få ägna sig helhjärtat åt ett stort skrivprojekt i ett helt åt – I fullkomligt love it! Att få skriva. Att få skriva. Att få skriva.

 

 

Kan jag tänka mig fler liknande uppdrag?

Absolut. Om ämnet och medförfattaren känns rätt. Man behöver inte älska varandra men man har trots allt en väldigt tajt relation under lång tid. Men jag är nog för nyfiken för att inte tacka ja.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mediatäckning När mammor dör

Mediatäckning När mammor dör

Så kul att samla all mediatäckning för När mammor dör på ett och samma ställe! Eftersom boken skrevs av medskribenter över hela Sverige blev mediatäckningens riktigt bred. Att berätta om förlusten efter våra mammor och lyfta ämnet sorg för en bredare publik kändes enormt viktigt för oss skribenter och resultatet blev riktigt fina intervjuer i både dagstidningar, radio och tv. Det mest fantastiska är att boken, så här ett år och fyra månader senare, fortfarande får uppmärksamhet! Att den till och med används i kurser om sorgbearbetning är ett oerhört fint omdöme.

Förutom alla artiklar, tv- och radiointervjuer har några av oss medverkat i författarföreläsningar på flera olika bibliotek i Stockholm och boken har även uppmärksammats av flera bokbloggare och hängt med oss skribenter till bokmässor och marknader.

Att en bokidé som funnits i mina tankar under så många år äntligen fick realiseras och nå ut till så många människor känns fortfarande magiskt. Jag hoppas att vår fina antologi ska fortsätta informera, trösta och skapa en känsla av gemenskap i många år till. Kanske har vi lyckats en liten bit på vägen med att bryta tystnaden kring när mammor dör.

 

2020

PRESSMEDDELANDE 

My Newsdesk, Ordberoende förlag 27 aug 2020 https://www.mynewsdesk.com/se/ordberoende_forlag/pressreleases/naer-mammor-doer-31-kvinnor-skriver-om-att-mista-sin-mor-3029651

 

INTERVJUER I TV, TIDNINGAR OCH RADIO

Intervju med Malin Tyberg i Uppsala Nya Tidning 20 aug https://etidning.uppsalatidningen.se/search?q=Malin%20Tyberg&title=all

Intervju med Måne Beate Sjödahl i Mitt i Upplands Väsby 31 aug 2020 https://www.mitti.se/nyheter/hon-vill-ge-andra-dottrar-stod-i-sorgen/repthr!0miy46Xpi5FK648iTpsJng/

Intervju med Lotta Sirc i Vallentuna Nya 4 sep 2020 https://vallentunanya.se/vi-borde-lyfta-in-doden-i-livet-lite-mer/

Intervju med Monika Chanovian i Barometern OT 9 sep 2020  https://www.barometern.se/oskarshamn/larare-skriver-noveller-om-livets-provningar-och-gladjeamnen-097d5396/

Intervju med Lotta Sirc i Vallentuna Direkt 10 sep 2020 https://www.mitti.se/vallentunadirekt/hon-vill-ge-andra-dottrar-stod-i-sorgen/reptia!iLFiPJpU5q0sFxQVSUYWw/

Intervju med Malin Tuvesson i Sydsvenskan 22 sep 2020 https://www.sydsvenskan.se/2020-09-22/tomt-och-ensamt-nar-mamman-dog-vi-hade-kontakt-nastan-dagligen

Intervju med Malin Tuvesson i Helsingborgs Dagblad 22 sep 2020 https://www.hd.se/2020-09-22/tomt-och-ensamt-nar-mamman-dog-vi-hade-kontakt-nastan-dagligen

Intervju med Marie Niljung i Värmlands Folkblad 25 sep 2020 https://www.vf.se/2020/09/25/bokaktuella-niljung-vill-ha-mer-tid-for-de-livsviktiga-samtalen/

 

Annons i 1,6 miljoners klubbens tidning 28 sep 2020

 

Radioinslag i Sveriges radio P4 med Titti Bäckman 28 sep 2020 https://sverigesradio.se/artikel/7563034

Annicka Duckmark i Sveriges Radio P4 29 sep 2020 https://sverigesradio.se/artikel/7564182

Intervju med Charlotte Sirc i Tidningen Mind 15 oktober 2020 https://mind.se/aktuellt/nar-mammor-dor-kvinnor-om-att-mista-sin-mor/

Intervju med Marica Markkula i Göteborgs-Posten 21 oktober 2020 https://www.gp.se/livsstil/sorgen-efter-mamma-fick-marica-att-b%C3%B6rja-skriva-1.35427126

 

Radiointervju med Lotta och Måne i Sveriges Radio P4 22 oktober 2020

 

Intervju med Marie Niljung i Värmlands Folkblad 30 oktober 2020 https://www.vf.se/2020/10/30/debatt-ar-sverige-rustat/

 Intervju med Charlotte Sirc i Allas, Året Runt 2 november 2020 https://www.allas.se/relationer/charlotte-var-15-nar-hennes-mamma-dog-barn-ska-inte-behova-bara-sin-sorg-ensamma/5426429

 Reportage med Charlotte Sirc i Expressen Söndag 7-9 nov 2020, tyvärr ingen länk

Intervju med Marie Niljung i Nya Wermlands.Tidningen 8 nov 2020 https://www.nwt.se/2020/11/08/varningen-en-tickande-bomb-av-psykisk-ohals

 

 

Intervju med Lotta Sirc och Malin Tyberg i TV4 och programmet Malou Efter tio 10 nov 2020 https://www.tv4.se/klipp/va/13302371/charlottes-mamma-dog-i-tragisk-bilolycka-det-gick-sa-fort

 

 

Annons i Memento, begravningsbranschens tidning 16 dec 2020

 

2021

Intervju med Malin Tyberg i Uppsala Nya Tidning 2 jan 2021 https://unt.se/bli-prenumerant/artikel/rk2zzvxr

Intervju med Alexandra Rydholm i Ölandsbladet 3 jan 2021https://www.olandsbladet.se/oland/alexandra-rydholm-vill-formedla-hopp-4217daa3/

Intervju med Marie Niljung i Företagaren 22 feb 2021 https://www.foretagarna.se/nyheter/varmland/2021/februari/lokala-hjaltar—marie-niljung/’

 

Lotta och Marie Niljung gästar Dödenpodden 19 april 2021

 

FÖRFATTAREVENEMANG 

Lotta Sirc, Måne Beate Sjödahl och Ing-Marie Bergh på Vallentuna bibliotek 20 okt 2020

 

 

Lotta och Ing-Marie besöker Roslagens Bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje 14 nov 2020

 

UpplandsVäsby bibliotek 21 januari 2021 Digital bokafton med Lotta, Måne och Ing-Marie

”Boken fyller verkligen ett tomrum. Den bryter tystnader som infinner sig efter en mors bortgång. ger oss hopp för låt oss prata om döden lika mycket som livet.”

 

 

Boksamtal med Lotta, Måne och Ing-Marie på Täby bibliotek 15 oktober 2021

 

 

Tack till alla medskribenter i antologin När mammor dör! Utan er hade det inte varit möjligt. Jag vet att våra mammor ler där uppifrån och är stolta över oss allihop.

 

På Versalis fb-sida du se fler inlägg om arbetet med När mammor dör: https://www.facebook.com/Versalis19/?ref=pages_you_manage

Varma kramar Lotta

https://www.versalis.se

 

 

 

Gästinlägg på Debutantbloggen

Gästbloggare: Charlotte Sirc – När mammor dör

Precis som många andra skribenter älskar jag ord. Mjuka ord, hårda ord, ord som känns ända in i själen, ord som kan rymma en hel värld, ord som skapar klarhet, krångliga ord och ord som får mig att skratta och gråta.

Många av mina minnen kan kopplas till ord. På en av mina allra första arbetsplatser i början av 90-talet hade jag och mina jobbarkompisar oförskämt kul med ord och uttryck. Det resulterade i ett slags plojmanual eller ordlista som jag plitade ihop, sprängfull med vår egen tokroliga jobbjargong. Jag tror den fick oss att känna gemenskap på något sätt och mer än tjugofem år senare skrattar vi fortfarande åt den. Ett annat minne är pirret när jag läste breven från en ungdomskärlek. Jag älskade hans sätt att uttrycka sig och kan än idag sakna känslan av att sprätta upp ett handskrivet brev. Jag glömmer heller aldrig lyckan när jag och min tjeckiskfödde man skulle äta frukost på restaurang i Prag och jag undrade över en av maträtterna på menyn: hemenex. Jag frågade vad ordet betydde och blev alldeles lycklig över alla olika sätt ord kan skapas på. Ham and eggs, sa maken, tjecker har aldrig fått lära sig engelska så bra. För att inte tala om glädjen när jag läste Sara Lövestams Grejen med substantiv. Man måste bara älska någon som upplyser om ord som bahuvrihi (sammansättningar av ord som beskriver en del av något som får representera den person/sak det tillhör, t.ex. rödstrumpa).

Som före detta gymnasielärare i svenska och engelska har jag ofta stått i klassrummet och tjatat om vad som är ”rätt” eller ”fel” när det gäller stavning, ordval, böjning eller grammatik. Men i vissa fall finns det inget som värmer ett språklärarhjärta mer än när eleverna faktiskt stavar fel. Då vet jag att de är på väg uppåt i utvecklingstrappan, att de är nyfikna på språket och har viljan att uttrycka sig. Idag är jag överlycklig över att få snöa in mig på ordens färger och nyanser på heltid. Som undertextare och översättare är det en ynnest att få leka på jobbet.

För ett par veckor sedan kom mitt första bokprojekt ut om ett av de vackraste orden jag vet, nämligen mamma. I antologin När mammor dör – Kvinnor om att mista sin mor som gavs ut den 25 september på Ordberoende förlag skriver 31 kvinnor om sina erfarenheter av att förlora sin mamma. Att få prata och skriva om ett projekt som i så många år endast funnits i mitt huvud känns overkligt. Den här boken har nämligen en alldeles särskild betydelse för mig.

När jag själv miste min mamma som femtonåring ville jag inget hellre än att läsa om andra flickor och kvinnor med liknande upplevelser, men gick bet. Så småningom gavs Motherless Daughters – The Legacy of Loss av Hope Edelman ut i USA och den boken kom att betyda mycket. Jag bestämde mig för att översätta Edelmans bok och planerna gick så långt att jag till och med fick möjlighet att träffa henne. I vintras, när vi satt på en lunchrestaurang i Santa Monica i LA och hon berättade att det var just där hon hade fått flera idéer till sin första bok, kändes det galet stort. Den boken skulle jag översätta och nu skulle även svenska kvinnor få hjälp av den! Tillbaka i Sverige visade sig intresset från förlagen vara ganska svalt. Visserligen hade boken översatts i 17 länder och den hade legat på New York Times bestsellerlista, men den hade några år på nacken och man ville hellre ha en bok av en svensk författare.

Drygt ett år senare ges nu boken När mammor dör ut. Det har varit ett år med en hel del jobb, fantastiska människomöten och en inlärningskurva som har gått spikrakt uppåt. Och så här två veckor efter release vet jag vilka ord som beskriver min känsla bäst. För vad är väl en utgiven bok på förlaget? Jo, svindlande och alldeles …. underbart.

Du hittar mig här:

Facebook: https://www.facebook.com/Versalis19/
Instagram: https://www.instagram.com/versalislottasirc/?hl=sv

Intervju med Lotta Polfeldt som skrivit efterordet i När mammor dör

Intervju med Lotta Polfeldt som skrivit efterordet i När mammor dör

Vem är du och varför ville du vara med i När mammor dör?

Jag heter Lotta Polfeldt, socionom och legitimerad psykoterapeut. Jag har arbetat med sörjande barn unga och deras familjer sedan början av 1990-talet. Jag vill vara med i boken för att jag har längtat efter att en sådan bok skulle skrivas. Jag har funderat länge på hur det blir för just döttrar när de får växa upp med, eller leva vidare utan sin mamma. Vad det betyder att vara utan sin mammas omsorger och stöd och vad det gör med döttrars självbild.

Hur var det för dig när din mamma dog?

Jag hade den stora förmånen att få ha min mamma i livet tills hon var nästan 95 år och jag var 69. Hon hade börjat bli skröplig fysiskt, men hon var frisk mentalt. Hennes vänner hade dött och hon ville inte leva längre. ”Jag skulle vilja somna på kvällen och inte vakna på morgonen” sa hon ofta det sista året. Så blev det också. Så hennes död var vemodig men inte svår för mig. Det var sorgligt att förlora henne och jag saknar henne mycket. Men hon fick leva mycket länge och jag fick ha henne under så stor del av mitt liv. Jag tycker själv att jag är privilegierad.

Vad jobbar du med och varför valde du det området?

Min pappa dog 1984, 63 år gammal, när jag var 35 år. Fem år senare flyttade jag, nygift, med min man till Harare i Zimbabwe, där vi bodde i tre år. Mest av en slump kom jag i kontakt med Island Hospice (en organisation för palliativ vård – vård i livets slutskede) och det efterlevandestöd som de erbjöd anhöriga. Jag började arbeta som volontär och fick vara med och starta en gruppverksamhet för barn och unga som hade förlorat syskon genom dödsfall. Det var en pionjärverksamhet och jag förstod senare att sådant stöd fanns på väldigt få platser i världen.

När vi flyttade hem till Sverige igen visste jag att jag ville fortsätta arbeta med barn och ungdomar, som jag jobbat med under hela mitt yrkesliv, men att jag ville ägna mig åt barn i sorg. Som av en lycklig slump fick jag veta att Rädda Barnen i Stockholm precis startade ett projekt som hette Barn i sorg, barn som anhöriga. Jag tog kontakt med dem och de var intresserade av mina erfarenheter från Zimbabwe. Jag började arbeta i projektet och stannade där i 18 år, ända tills verksamheten för barn och unga i sorg lades ner.

Vilka områden brinner du för på jobbet?

Sedan jag slutade på Rädda Barnen arbetar jag i min egen regi. Att sprida kunskaper om barns sorg och vad vi i omgivningen kan göra för att stödja är så viktigt. Vore jag missionär, skulle jag koncentrera mig på att missionera i skolor. Sorg är ett inlärningshinder, men lärare och annan skolpersonal kan med ganska små medel stödja sörjande barn i att orka det viktiga skolarbetet, bara de får kunskaper om hur stödet kan se ut.

Jag brinner också för barn och unga och deras efterlevande förälder, när en förälder har dött genom att ta sitt liv. Om barn i sorg i allmänhet är en lågprioriterad fråga i samhället, är barns sorg efter suicid i familjen (av förälder eller syskon) näst intill helt osynlig när det gäller kunskaper, förståelse och stöd.

För inte så länge sedan myntades begreppet ”Barn som anhöriga”. På vilket sätt gör det skillnad för barn idag?

Projektet ”Barn i sorg – barn som anhöriga” startades på Rädda Barnen 1993. Kanske var det då man hade börjat se även barn, inte bara de vuxna som anhöriga i en krissituation i familjen. Sedan dess har det blivit mer och mer självklart att barn påverkas minst lika mycket som vuxna – ja ännu mer –  av dödsfall, missbruk, våld och fysisk och psykisk sjukdom i familjen. Denna insikt i kombination med Barnkonventionen, som nu dessutom är lag, gör en positiv skillnad för barn. Men det är fortfarande en lång väg att gå innan alla barn får det stöd de behöver, eftersom många inom det professionella fältet ännu inte arbetar utifrån Barnkonventionen och barns behov som anhöriga.

Har omvårdnaden av barn som förlorat en förälder blivit bättre om man jämför med för 10 – 20 år sedan? På vilket sätt?

Både ja och nej. Det finns fler ”aktörer” idag som erbjuder stöd för barn i sorg – i grupp eller enskilt och det finns betydligt mer kunskaper idag än för 10 – 20 år sedan, men kunskaperna om barns sorg och förståelsen för deras behov och därmed stödet finns långt ifrån överallt i landet. Fortfarande märker jag av att sörjande barns behov lågprioriteras på många håll, inte minst inom hälso- och sjukvården, tyvärr. Det innebär att det stöd som barn i sorg kan få beror mycket på var i landet de bor och vilka personer inom det professionella fältet de har turen att träffa.

Var är viktigt för att barn ska må så bra de kan när de har förlorat mamma/en förälder?

”Man börjar ifrågasätta allt. För typ allt man visste är krossat” hörde jag en femtonårig flicka säga på radion, när en klasskamrat hade blivit dödad. Jag tycker att hon uttryckte det så starkt och på pricken.

När någon i familjen dör förlorar barnet all kontroll, vad som helst kan hända. Så jag skulle säga att det är viktigt att så mycket annat som möjligt kan få fortsätta att vara samma som förr. Att kunna bo kvar i lägenheten/huset, gå kvar i samma skola och ha nära till kompisar och fritidsaktiviteter.

Att den sörjande föräldern kan få stöd i att fortsätta att vara en fungerande förälder till barnen. Det är inte alltid så lätt, så det kan behövas att nära släktingar och vänner är med och ”fyller i”.

Ett bra samarbete i en aktiv kontakt med förskolan och skolan.

Att både barns och den efterlevande förälderns behov av professionellt stöd kan tillgodoses.

Ser barns och vuxnas sorg ut på olika sätt? Hur?

Barns och vuxnas känslor i sorgen är nog mycket lika, det är hur den sörjande själv förstår sina känslor och därmed hanterar dem som är väldigt olika. Vuxna har till exempel ofta en bättre förståelse för vad som hjälper i sorgen, utifrån sina tidigare erfarenheter av kriser i livet. De kan välja att prata med vänner och/eller en kurator eller liknande. De vet att man inte är ledsen för all framtid – även om det kan kännas så precis nu. De behöver inte vara så rädda för sina känslor.

Många barn, även ganska långt upp i åldrarna känner en skräck för att bli övergivna och för att den andra föräldern/andra viktiga vuxna också ska dö. Barn behöver ju verkligen sina föräldrar på alla sätt. Sörjande vuxna kan känna igen sig i det, men vet oftast att de trots allt klarar sitt vuxenliv även på egen hand. Där finns en stor skillnad mellan barns och vuxnas sorg.

Sörjande små barn gråter och blir mer ängsliga och känsliga för separationer och de söker naturligt tröst hos vuxna, vilket inte litet äldre barn har lika lätt att göra. Ju äldre barnen blir, desto mer kan de sluta sig om sina tankar och sina känslor. Hanteringsstrategier är ofta att ”tänka bort” det sorgliga och uppträda ”som om inget har hänt”. Därför kan det vara svårt för kamrater och vuxna att se och förstå att barnet sörjer. Som en tolvårig flicka en gång sa ”det syns inte utanpå vem som sörjer inuti”.

Barn under tonåren uttrycker mycket sällan att de vill gå och prata med någon. Det är inte ett naturligt sätt för barn lösa problem eller hantera inre svårigheter. ”Sure bacon att min 9-åriga lillebrorsa skulle sitta i sandlådan och prata sorg med en kompis!” sa hans mogen 11-åriga storasyster. (Nu hade ju brorsan slutat sitta i sandlådan många år tidigare, men systern menade att yngre barn behöver få uttrycka sig på andra sätt än vuxna).

Och nog kan 9-åringar och betydligt yngre barn än så sitta och prata sorg. Det är vi vuxna som behöver erbjuda den möjligheten, gärna i grupp med utbildade gruppledare. När barn får träffas i grupper – eller tillsammans med åtminstone ett lagom jämnårigt barn till, upptäcker de att de inte är ensamma och det tyngsta och värsta det har varit med om. Att inte känna sig ensam är läkande i sig. Att rita om sin sorg och hur livet har blivit och sedan dela det med andra barn är till hjälp. Pauser, lek och prat om vardag och roliga saker också hjälper barn att våga och orka uttrycka sig och dela sitt inre med andra, under ledning av kunniga och inkännande vuxna.

Vi vuxna måste också förstå att detta sätt att hantera sorg går helt på tvärs mot många barns strategier, de som går ut på att tänka bort, inte tänka på och inte prata om det sorgliga. Så vi måste gå försiktigt fram, ge barnen chans att känna att de har kontroll över sitt inre och inte blir tvingade att prata och dela.

Hur bemöter man en människa i sorg?

Det är en fråga som de som sörjer är bäst på att svara på. Men de flesta som jag har mött har berättat hur man INTE bör bemöta sörjande. Inte säga ”åh, jag vet preciiis hur det är för dig!” (”för det vet ingen, inte ens en annan som också sörjer”, sa 15-åriga Fanny).

Att gå över på andra sidan gatan, eller dyka ner bakom mataffärens hyllor, när de ser en sörjande vän (barn eller vuxen) för att slippa möta dem, gör ont i den sörjande.

Att uppträda som om inget har hänt. En femtonårig flicka undrade om någon av alla hennes sju lärare verkligen visste att hennes pappa hade dött. Men hennes mamma hade ju träffat rektor och studierektor och berättat och bett dem säga till de andra lärarna, så flickan fick inte ihop det. Hon förstod inte varför inte en enda av lärarna visade att de visste, eller visade att de förstod att hon hade det svårt i sin sorg.

Försök att undvika att säga ”Du vet att jag finns för dig, hör av dig när du vill”. Jo, så kan man säga om man samtidigt själv ringer, hälsar på, hör av sig, tar ansvar för att kontakten blir av. Men att lägga över initiativet på den sörjande fungerar inte. Den sörjande orkar ofta inte ringa upp (”tänk om hon/han är upptagen, inte kan eller vill prata”. ”Allt känns så urjobbigt nu att det inte ens går att prata om”).

Hur vill många bli bemötta då?

Visa att du vet vad som har hänt. Det behövs inte många ord, man behöver inte komma med stora tröstande eller ”kloka” ord. Ofta känner vi i omgivningen att vi borde ge tröst, komma med några visa ord. Vi kräver det av oss själva. Men ofta finns det ju ingen tröst. ”Jag vet vad som har hänt din mamma. ”jag vet inte hur det är för dig, men jag är så ledsen för att det har hänt” kan vara precis det man behöver höra just då. Det är ok med litet ”tafflighet”, det viktiga är att du visar att du bryr dig om på riktigt. Ditt äkta engagemang går fram.

Att erbjuda praktisk hjälp är väldigt uppskattat. Skjutsa, handla, laga mat ibland.

Att inte vara rädd att prata om den som har dött.

Att utan att vara påträngande bara våga fråga ”Hur är det?” utan att direkt vänta sig ett svar (speciellt inte om det är ett barn man frågar). En 12-årig flicka tyckte om när hennes kompis mamma frågade så. Hon visste att mamman menade ”Är du ledsen idag? Saknar du din mamma? Är det jobbigt i skolan? Eller är du glad idag?”. Men i och men att frågan var så öppen och allmän, kunde flickan välja precis på vilken nivå hon kunde svara. Hon fick behålla kontrollen över sina känslor och situationen, men kände mammans engagemang.

Valfria egna frågor som ligger dig varmt om hjärtat.

Barns sorg i allmänhet.

Hur sorg påverkar barns skolarbete och vad lärare och annan personal kan göra för att underlätta. Sorg är ett inlärningshinder och barnen/ungdomarna kan missa väldigt mycket i skolan. För ungdomar i högstadiet och på gymnasiet kan det ha en stor negativ påverkan också på lång sikt.

Flickors sorg efter mammas död.

Barns, ungdomars och deras familjers sorg efter suicid.

Kan du rekommendera litteratur för flickor och kvinnor som förlorat sin mamma?

Jag är verkligen urusel på att komma på några böcker. Men här är tre:

Johanna Tydell: I taket lyser stjärnorna

Astrid Lindgren: Pippi Långstrump

Hope Edelman: Motherless daughters

Vilka organisationer kan man vända sig till?

Svenska kyrkan är fortfarande den organisation som erbjuder stöd i sorgen, både för vuxna och barn och ungdomar. Men – återigen – inte på alla håll i landet, inte i alla församlingar. Men det är nästan bara kyrkan som ser det som sitt uppdrag att möta och bemöta människor i sorg.

Bris. Man kan ringa, chatta och maila om det som trycker en och som man kanske inte kan prata med någon annan om. Där arbetar numera bara välutbildade kuratorer. Flera av dem arbetar också som gruppledare på Bris stödhelger för suicidefterlevande barnfamiljer, så de har mycket kunskap om hur det blir när man har förlorat en familjemedlem eller annan nära.

 

 

 

Susanne Nilsson, skribent i När mammor dör

Susanne Nilsson, skribent i När mammor dör

Jag heter Susanne Nilsson 61 år och bor utanför Malmö med sambo. Jag har tre vuxna barn och är numera både mormor och farmor. När jag var sju år fick min mamma cancer för första gången. Skruvstädet som drog åt mitt bröst när de sa att hon kunde dö glömmer jag aldrig. Mamma var ensamstående och vår trygghet. Hon blev frisk från cancern men rädslan att den skulle komma tillbaka låg där under ytan. Under åren blev det undersökningar, operation och tanken kom genast. Ska hon dö nu? Dödsdomen kom 2011 obotlig lungcancer och nu började resan som anhörig. Mamma dog 2016. Hon 79 år jag 57 år. Jag var nu föräldralös då min pappa dog när jag var 15 år.
 
Berättandet och skrivandet har alltid legat där som en längtan men jag har haft mycket motstånd att skriva. Prestation, bedömning har varit hinder i det jag velat skriva. Vändningen kom när jag gick skrivarkurser i Litterär gestaltning hos Susanna Alakoski och Mats Söderlund, att upptäcka min berättarröst, hitta min ton. Det var sann lycka för mig. Resultatet blev en barnbok. En saga för barn som upplever sorg. I barnboken har jag kunnat förena mina livserfarenheter privat och professionellt. Jag har arbetat med barn och unga större delen av mitt liv. När jag 2008 efter drygt 20 år som rektor bestämde mig för att starta mitt företag Spirio Sorgcenter har jag kunnat specialisera mig på att hjälpa och utbilda människor i sorg. Med ny kunskap och utbildning har jag förenat min erfarenhet av barn och unga med sorgbearbetning.
 
Att bli tillfrågad och tacka ja till att vara med i boken När mammor dör kändes stort. Även om jag pratar om min sorg efter mamma i mitt arbete, är det alltid jobbigt att gå in i smärtan och saknaden igen. Jag tror att det är bra att prata om sorgen, vi mår bättre om vi har någon som lyssnar till de jag vill prata om. Utan att ge mig goda råd eller intellektualisera det jag känner. Mottagaren behöver kunna ta emot min smärta, min längtan, saknad och alla andra känslor jag har. De kan inte ta bort eller göra den till sin. För den är min. Däremot är de så viktiga för att jag ska våga prata utan att känna mig dålig eller fel. Jag vill också medverka till att öka kunskapen om barns sorg och hur den påverkar dem hela livet.
 
Framför allt så tycker jag att min älskade, varma, goda mamma förtjänar att få vara med i en bok. Jag hoppas att våra berättelser ska kunna skapa igenkänning för andra, ge stöd och bli en utgångspunkt för att börja prata om sorg. Viktigast av allt att ta barns och ungas sorg på allvar.
Sandra Norrbin, skribent i När mammor dör

Sandra Norrbin, skribent i När mammor dör

Att acceptera och förlåta

När mamma gick bort så var det mitt i en konflikt som jag hade trott att vi så småningom kanske skulle kunna lyckas lösa. Att lösa konflikter var annars aldrig vår paradgren, vi höll oss mest på varsin kant till dess att vi glömde bort vad konflikten egentligen handlade om. Det är inte ett särskilt konstruktivt sätt att förhålla sig till konflikter på. Ska jag ge dig ett råd så är det att du hittar ett annat sätt att hantera dem på.

Men, nu var det så här vi gjorde, mamma och jag. När hon gick bort så lämnade hon efter sig en avgrundsdjup sorg och saknad men också en byrålåda full av missförstånd, sårade känslor och konflikter. Hon finns inte kvar för att reda ut det men den där byrålådan finns här vare sig jag vill det eller inte.

Hur gör man när det är för sent? När det inte går att reda ut missförstånden längre?

Efter mammas död öppnade jag byrålådan på egen hand och grävde runt där ett litet tag. Slängde bort lite skräp som inte betydde något och tog upp en och annan sten som skavt ett tag och funderade över varför just den skavde.

Missförstånden och konflikten kommer vi aldrig att reda ut men jag tror inte längre på att det någonsin är för sent för förlåtelse. Förlåtelse för mig är inte något du tar emot från någon annan; det är inte heller något du ger bort. Jag är helt övertygad om att förlåtelse är något du hittar inom dig oavsett om du förlåter någon annan eller dig själv.

Är den lätt att hitta? Nej, kanske inte. Men vad är alternativet? Ett liv av förebråelser, skuld och en massa ”jag borde ha…” Botgöring genom skuld gör faktiskt ingen särskilt glad. Det är en befriande känsla att känna förlåtelsen. Få känna att det inte finns någon ilska eller bitterhet kvar. Bara en känsla av att det är ok ändå. Trots allt.

Var börjar man då?

För mig började det med acceptans. Genom att acceptera att det var så här det blev utan att försöka ändra på något så kunde jag hitta min väg till förlåtelsen. Jag kunde se på vår relation utifrån och med lite distans se våra olika roller i det som hänt men också hitta en övertygelse om att vi båda gjorde vårt bästa.

Idag då?

Jag saknar mamma. Varje dag. Jag önskar att vi hade hittat tillbaka till en relation utan konflikter men framförallt önskar jag att hon hade fått se att jag redde ut allt det där jag kämpade med under åren innan hon dog. Jag önskar att hon hade fått se mitt författarskap börja växa och jag önskar att hon hade kunnat få se mina barn, hennes barnbarn, växa upp. Jag hade önskat att få fler år med henne.

 

Ing-Marie Bergh, skribent i När mammor dör

Ing-Marie Bergh, skribent i När mammor dör

För mig känns det både viktigt och bra att vara en av skribenterna i boken När mammor dör – Kvinnor om att mista sin mor.

Det som hände för så länge sedan kom att prägla mig och forma min identitet, kanske mer än något annat. Min mamma dog hastigt och oväntat när hon och pappa var på bilsemester i Finland. Jag var ensam hemma och tog hand om djuren; två hästar, två hundar och några små getter. Mamma dog 49 år gammal på lasarettet i Vasa, tre dagar efter min sjuttonårsdag. Hon hade drabbats av sepsis, allmän blodförgiftning, med snabbt förlopp. (Det är något som i nutid även drabbat vissa med coronavirus, covid-19.)

När mamma dog upphörde snart kontakten med alla mina släktingar på mödernet. Det kom en krans till begravningen från mormor och mammas alla syskon. Morfar var död sedan flera år. Jag minns att en morbror ringde och att pappa inte orkade prata med honom, så jag fick försöka förklara vad mamma hade dött av. ”Allmän blodförgiftning. Vatten i lungsäcken. Hon låg i respirator…” Jag upprepade vad jag hade hört, så gott jag kunde. Mammas hastiga bortgång var en chock för oss alla.

Många år senare, när jag fyllde 50, hade jag och min familj en ganska stor fest på landet. Folk kom från både tio och tjugo mil bort och övernattade på pensionat och vandrarhem i närheten, eller i husvagn och några i vår stuga. För mig var det en milstolpe att fylla 50 år. Jag hade klarat det! Naturligtvis skedde det inte över en natt, men det kändes som om jag blev mer ”normal” nu. Och jag hade blivit äldre än mamma blev.

Jag har alltid känt mig lite på sidan av, inte utanför men bredvid andra grupper, på utbildningar och på arbetsplatser. Andra tjejer och kvinnor har pratat om sina mammor och sina barns mormödrar. Den viktiga relationen och länken som jag saknade.

När pappa dog midsommaraftonen 2003 var jag hos honom på sjukhuset. Det blev mer begripligt om än mycket sorgligt. Pappa blev nästan 82 år, sånär som på ett par månader. Han var gammal och sjuk men sorgen sköljde över mig ändå. Jag kunde ändå hantera situationen. Nu hade jag egen familj och barn att ta hand om också.

Samma år som pappa dog började jag på skrivarkurs, eller författarskola, på kvällstid. Jag har alltid skrivit och det har varit till stor hjälp i mitt sorgearbete. På Skrivarakademins Författarskola, Folkuniversitetet i Stockholm, började jag skriva på en roman om en tonårsflicka vars mamma dör. Den blev kanske halvfärdig. När jag fick en ny tjänst som jag hade sökt och ville ha, hade jag inte längre tid att skriva annat än i jobbet. Kanske ska jag ta upp romanprojektet igen?

Jag har även föreläst en del om att leva med sorg – och glädje. Det finns flera modeller över sorgens faser som jag då bland annat berättar om. Jag föreställer mig dessa faser eller stadier som trappsteg men att de inte går spikrakt upp – eller ner. De är mer som trappan upp till Lustiga Huset på Gröna Lund i Stockholm. Ibland kan fötterna vara däruppe och huvudet – nere. På något sätt lyckas man ändå kravla sig upp igen.

Inspirationsmejl

Vill du följa mitt arbete som som lektör och översättare? Här får du tips och inspiration om allt som har med text, språk och skrivande att göra.