För mig känns det både viktigt och bra att vara en av skribenterna i boken När mammor dör – Kvinnor om att mista sin mor.
Det som hände för så länge sedan kom att prägla mig och forma min identitet, kanske mer än något annat. Min mamma dog hastigt och oväntat när hon och pappa var på bilsemester i Finland. Jag var ensam hemma och tog hand om djuren; två hästar, två hundar och några små getter. Mamma dog 49 år gammal på lasarettet i Vasa, tre dagar efter min sjuttonårsdag. Hon hade drabbats av sepsis, allmän blodförgiftning, med snabbt förlopp. (Det är något som i nutid även drabbat vissa med coronavirus, covid-19.)
När mamma dog upphörde snart kontakten med alla mina släktingar på mödernet. Det kom en krans till begravningen från mormor och mammas alla syskon. Morfar var död sedan flera år. Jag minns att en morbror ringde och att pappa inte orkade prata med honom, så jag fick försöka förklara vad mamma hade dött av. ”Allmän blodförgiftning. Vatten i lungsäcken. Hon låg i respirator…” Jag upprepade vad jag hade hört, så gott jag kunde. Mammas hastiga bortgång var en chock för oss alla.
Många år senare, när jag fyllde 50, hade jag och min familj en ganska stor fest på landet. Folk kom från både tio och tjugo mil bort och övernattade på pensionat och vandrarhem i närheten, eller i husvagn och några i vår stuga. För mig var det en milstolpe att fylla 50 år. Jag hade klarat det! Naturligtvis skedde det inte över en natt, men det kändes som om jag blev mer ”normal” nu. Och jag hade blivit äldre än mamma blev.
Jag har alltid känt mig lite på sidan av, inte utanför men bredvid andra grupper, på utbildningar och på arbetsplatser. Andra tjejer och kvinnor har pratat om sina mammor och sina barns mormödrar. Den viktiga relationen och länken som jag saknade.
När pappa dog midsommaraftonen 2003 var jag hos honom på sjukhuset. Det blev mer begripligt om än mycket sorgligt. Pappa blev nästan 82 år, sånär som på ett par månader. Han var gammal och sjuk men sorgen sköljde över mig ändå. Jag kunde ändå hantera situationen. Nu hade jag egen familj och barn att ta hand om också.
Samma år som pappa dog började jag på skrivarkurs, eller författarskola, på kvällstid. Jag har alltid skrivit och det har varit till stor hjälp i mitt sorgearbete. På Skrivarakademins Författarskola, Folkuniversitetet i Stockholm, började jag skriva på en roman om en tonårsflicka vars mamma dör. Den blev kanske halvfärdig. När jag fick en ny tjänst som jag hade sökt och ville ha, hade jag inte längre tid att skriva annat än i jobbet. Kanske ska jag ta upp romanprojektet igen?
Jag har även föreläst en del om att leva med sorg – och glädje. Det finns flera modeller över sorgens faser som jag då bland annat berättar om. Jag föreställer mig dessa faser eller stadier som trappsteg men att de inte går spikrakt upp – eller ner. De är mer som trappan upp till Lustiga Huset på Gröna Lund i Stockholm. Ibland kan fötterna vara däruppe och huvudet – nere. På något sätt lyckas man ändå kravla sig upp igen.