Förläggare Ewas intervju med mig om hur vi arbetade med Han köpte min tystnad. Kul att få berätta om skrivprocessen och arbetet bakom kulisserna. Här kommer mina svar!
Hur tänkte jag när jag fick uppdraget?
När förläggare Ewa ställde frågan blev jag glad! Jag blev glad över att få förtroendet eftersom ämnet kändes brännande viktigt, men samtidigt hade jag en del frågor innan vi inledde samarbetet. Jag visste att ämnet skulle innebära att jag blev tvungen att gräva i det svåraste av det svåra och jag skulle även få ta emot mycket svåra berättelser. För att ett sådant samarbete ska fungera skulle det krävas en fullständig tillit, förtroende och respekt mellan mig och den andra medförfattaren. Vi skulle bli tvungna att hänga ihop tätt, tätt under ett helt års tid, skulle vi orka? Skulle Mimmi orka berätta? Hur skulle jag påverkas?
Första gången vi träffades tog det inte lång tid innan vi båda bestämde oss. Det var ingen tvekan om att Mimmi hade gett sig sjutton på att berätta. Vi tyckte om varandra, vilket såklart underlättade arbetet. Under processens gång har vi både skrattat och gråtit men alltid förberett varandra på att det är okej att ta paus om det behövs. Det har vi sällan gjort för Mimmi har aldrig backat. ”Det är bara att riva av plåstret”, sa hon ofta. ”Det ska ju ändå berättas”. Jag beundrar hennes mod så. För min egen del betydde det mycket att Mimmi hade ”kommit ut på andra sidan.” Att se att hon mådde bra idag ingöt hopp i mig och hennes vändpunkt var dessutom en bärande del i berättelsens struktur.
Att få bli en annan persons ”kanal” med syftet att berätta en livsberättelse med ett så svårt tema kändes å ena sidan hedersamt, men jag kände också ödmjukhet inför uppgiften. Boken skulle göra sig bäst i jag-form, det hade vi bestämt, och jag visste att språket och tonen skulle ha stor betydelse. Mimmi var ett barn som utsattes för väldigt vuxna handlingar och de partierna fick absolut inte bli snaskiga eller sexualiserade. Jag ville också vara mån om att Mimmi kände att boken skrevs med hennes språk, precis så som hon mindes sina upplevelser. I början snurrade många tankar om hur jag skulle kunna göra hennes berättelse rättvisa.
När de första kapitlen gick iväg för feedback pirrade det en hel del inom mig, men när Mimmi svarade med att hon hade blivit så rörd att hon gråtit och att jag fångade henne galet bra, kände jag att det här klarar vi!
Hur har skrivprocessen gått till?
Jag och Mimmi satt i intervjuer två ggr i veckan i pass på två timmar eller mer. Till en början spelade vi in våra samtal men så småningom märkte jag att jag skriver så snabbt att jag fick med allt ändå. Viktigt bara att redigera anteckningarna snabbt inpå intervjun eftersom man glömmer snabbare än man tror.
Innan processen gick igång hade vi skickat ett ganska löst synopsis till förlaget. Den skulle komma att utvecklas under processens gång. En del saker hade vi på plats men vissa saker fick jag helt enkelt skriva mig fram till. Att det skulle bli ganska korta kapitel visste vi eftersom ämnet är så tungt. Att berättelsen skulle börja med Mimmi som barn och sluta som vuxen i nutid hade vi planerat. Att det skulle finnas en tydlig vändpunkt visste vi, och ett efterord skrivet av en psykolog, men inte så mycket mer.
Under intervjuernas gång, och jag började få en bättre överblick över materialet, började jag se vissa mönster och teman som jag ville jobba vidare med. Många sådana här böcker hade skrivits tidigare, vad var det som var speciellt med just den här boken? Så småningom började en struktur utkristallisera sig och det visade sig att det centrala skulle röra sig runt människorna kring Mimmi, relationerna till de människor som hjälpte henne att överleva och till de som gjorde det svårt för henne, om möten, och om svek och försoning. Inte bara hur Mimmi påverkades utan hur det blev med alla runt omkring när en sådan här svår sak händer.
Vi bestämde att vi skulle arbeta med två tidsplan där det ena rör sig kronologiskt från barndomen från 80-talet fram till dagens nu på 2020-talet. Det andra planet skulle ha syftet att ge läsaren en paus mitt i allt det svåra, samtidigt som det skulle ha ett eget självständigt syfte. Det tidsplanet gav mig huvudbry! Att t.ex. följa rättegången dag för dag skulle inte fungera eftersom den utspelade sig på 90-talet och skulle utgöra bokens mittpunkt. Halva boken skulle ju handla om Mimmis liv efter rättegången. Dessutom fanns en sådan struktur redan i en liknande bok. Det skulle heller inte fungera med tanke på syftet att lätta upp.
Jag började med att samla alla scener som låg lite utanför handlingen, och så en kväll vid middagsbordet kläckte min briljanta man en idé (tack Martin för att du aldrig tröttnade på att lyssna så engagerat!). Varför inte göra det till en bilresa? Att Mimmi och mamman åker i samma bil till sjukhuset där förövaren ligger för döden? Och där satt den.
Mimmis mamma hade naturligtvis en stor roll i berättelsen, och på det här sättet kunde jag få in hennes bakgrund på ett naturligt sätt utan att tråka ut läsaren i inledningen. Jag kunde även visa en annan sida av mamman, och jag kunde få in mindre men ack så viktiga, scener, gester, information om karaktärerna, som inte riktigt hade någon plats i huvudspåret. Och så gillade jag idén om en resa, inte bara en fysisk resa utan Mimmis symboliska resa som leder fram till vändpunkten. Mimmi gillade också idén och på så vis fick vi också till den naturliga slutpunkten i berättelsen, det viktiga mötet med förövaren på sjukhuset tjugo år efter övergreppen.
Att de första läsarreaktionerna om boken har varit att man inte kan lägga den ifrån sig har nog en del med strukturen att göra, för vad ska hända när Mimmi kommer fram till sjukhuset?
Det svåraste med projektet?
I sådana här projekt handskas man med enormt stora mängder material. Inte bara själva intervjumaterialet, utan utdrag från rättegångar och kriminalregister, utdrag från socialtjänsten, privata brev, tidningsartiklar, fotografier etc. En del material har varit gammalt och svårläst, andra har vi inte fått tag i eller kunnat publicera. Men att göra research är bland de roligaste stegen i processen, att uppleva miljöer på plats och att gräva i arkiv och register. Trots att man ibland inte riktigt vet vad man letar efter känner man sig som lite av en detektiv. Känslan när man hittar något användbart är härlig!
I en intervju med en annan författare fick jag höra att det oftast är journalister som får sådana här uppdrag eftersom de är vana att hantera stora mängder text. Som gymnasielärare i språk fullkomligt badar man i texter också, vilket säkert har hjälpt mig att hantera den enorma materialdjungeln utan att bli avskräckt. Och den största utmaningen har ändå inte varit att gå igenom allt material, utan snarare att välja bort material. Vilket material stödjer vårt tema? Vilket material berättar samma sak? Vilket får vi publicera och inte? Ska vi ha med det alls? Hur ska det layoutas för att se snyggt ut? Tack till redaktör Tina Jobs, och Mia Fallby som satte texten. Skönt att kunna bolla med er och det blev ju så snyggt!
Det bästa med uppdraget?
Det bästa med det här uppdraget är flera saker: Att få skriva texter som är brinnande viktiga och som gör skillnad. Att få ge röst år någon som varit tystad så länge. Att få förtroendet att komma en annan människa så nära. Att få ta del av en annan människas livsvisdomar (Mimmi, all respekt och kärlek till dig). Att få ägna sig helhjärtat åt ett stort skrivprojekt i ett helt åt – I fullkomligt love it! Att få skriva. Att få skriva. Att få skriva.
Kan jag tänka mig fler liknande uppdrag?
Absolut. Om ämnet och medförfattaren känns rätt. Man behöver inte älska varandra men man har trots allt en väldigt tajt relation under lång tid. Men jag är nog för nyfiken för att inte tacka ja.