Vem är du och varför ville du vara med i När mammor dör?

Jag heter Lotta Polfeldt, socionom och legitimerad psykoterapeut. Jag har arbetat med sörjande barn unga och deras familjer sedan början av 1990-talet. Jag vill vara med i boken för att jag har längtat efter att en sådan bok skulle skrivas. Jag har funderat länge på hur det blir för just döttrar när de får växa upp med, eller leva vidare utan sin mamma. Vad det betyder att vara utan sin mammas omsorger och stöd och vad det gör med döttrars självbild.

Hur var det för dig när din mamma dog?

Jag hade den stora förmånen att få ha min mamma i livet tills hon var nästan 95 år och jag var 69. Hon hade börjat bli skröplig fysiskt, men hon var frisk mentalt. Hennes vänner hade dött och hon ville inte leva längre. ”Jag skulle vilja somna på kvällen och inte vakna på morgonen” sa hon ofta det sista året. Så blev det också. Så hennes död var vemodig men inte svår för mig. Det var sorgligt att förlora henne och jag saknar henne mycket. Men hon fick leva mycket länge och jag fick ha henne under så stor del av mitt liv. Jag tycker själv att jag är privilegierad.

Vad jobbar du med och varför valde du det området?

Min pappa dog 1984, 63 år gammal, när jag var 35 år. Fem år senare flyttade jag, nygift, med min man till Harare i Zimbabwe, där vi bodde i tre år. Mest av en slump kom jag i kontakt med Island Hospice (en organisation för palliativ vård – vård i livets slutskede) och det efterlevandestöd som de erbjöd anhöriga. Jag började arbeta som volontär och fick vara med och starta en gruppverksamhet för barn och unga som hade förlorat syskon genom dödsfall. Det var en pionjärverksamhet och jag förstod senare att sådant stöd fanns på väldigt få platser i världen.

När vi flyttade hem till Sverige igen visste jag att jag ville fortsätta arbeta med barn och ungdomar, som jag jobbat med under hela mitt yrkesliv, men att jag ville ägna mig åt barn i sorg. Som av en lycklig slump fick jag veta att Rädda Barnen i Stockholm precis startade ett projekt som hette Barn i sorg, barn som anhöriga. Jag tog kontakt med dem och de var intresserade av mina erfarenheter från Zimbabwe. Jag började arbeta i projektet och stannade där i 18 år, ända tills verksamheten för barn och unga i sorg lades ner.

Vilka områden brinner du för på jobbet?

Sedan jag slutade på Rädda Barnen arbetar jag i min egen regi. Att sprida kunskaper om barns sorg och vad vi i omgivningen kan göra för att stödja är så viktigt. Vore jag missionär, skulle jag koncentrera mig på att missionera i skolor. Sorg är ett inlärningshinder, men lärare och annan skolpersonal kan med ganska små medel stödja sörjande barn i att orka det viktiga skolarbetet, bara de får kunskaper om hur stödet kan se ut.

Jag brinner också för barn och unga och deras efterlevande förälder, när en förälder har dött genom att ta sitt liv. Om barn i sorg i allmänhet är en lågprioriterad fråga i samhället, är barns sorg efter suicid i familjen (av förälder eller syskon) näst intill helt osynlig när det gäller kunskaper, förståelse och stöd.

För inte så länge sedan myntades begreppet ”Barn som anhöriga”. På vilket sätt gör det skillnad för barn idag?

Projektet ”Barn i sorg – barn som anhöriga” startades på Rädda Barnen 1993. Kanske var det då man hade börjat se även barn, inte bara de vuxna som anhöriga i en krissituation i familjen. Sedan dess har det blivit mer och mer självklart att barn påverkas minst lika mycket som vuxna – ja ännu mer –  av dödsfall, missbruk, våld och fysisk och psykisk sjukdom i familjen. Denna insikt i kombination med Barnkonventionen, som nu dessutom är lag, gör en positiv skillnad för barn. Men det är fortfarande en lång väg att gå innan alla barn får det stöd de behöver, eftersom många inom det professionella fältet ännu inte arbetar utifrån Barnkonventionen och barns behov som anhöriga.

Har omvårdnaden av barn som förlorat en förälder blivit bättre om man jämför med för 10 – 20 år sedan? På vilket sätt?

Både ja och nej. Det finns fler ”aktörer” idag som erbjuder stöd för barn i sorg – i grupp eller enskilt och det finns betydligt mer kunskaper idag än för 10 – 20 år sedan, men kunskaperna om barns sorg och förståelsen för deras behov och därmed stödet finns långt ifrån överallt i landet. Fortfarande märker jag av att sörjande barns behov lågprioriteras på många håll, inte minst inom hälso- och sjukvården, tyvärr. Det innebär att det stöd som barn i sorg kan få beror mycket på var i landet de bor och vilka personer inom det professionella fältet de har turen att träffa.

Var är viktigt för att barn ska må så bra de kan när de har förlorat mamma/en förälder?

”Man börjar ifrågasätta allt. För typ allt man visste är krossat” hörde jag en femtonårig flicka säga på radion, när en klasskamrat hade blivit dödad. Jag tycker att hon uttryckte det så starkt och på pricken.

När någon i familjen dör förlorar barnet all kontroll, vad som helst kan hända. Så jag skulle säga att det är viktigt att så mycket annat som möjligt kan få fortsätta att vara samma som förr. Att kunna bo kvar i lägenheten/huset, gå kvar i samma skola och ha nära till kompisar och fritidsaktiviteter.

Att den sörjande föräldern kan få stöd i att fortsätta att vara en fungerande förälder till barnen. Det är inte alltid så lätt, så det kan behövas att nära släktingar och vänner är med och ”fyller i”.

Ett bra samarbete i en aktiv kontakt med förskolan och skolan.

Att både barns och den efterlevande förälderns behov av professionellt stöd kan tillgodoses.

Ser barns och vuxnas sorg ut på olika sätt? Hur?

Barns och vuxnas känslor i sorgen är nog mycket lika, det är hur den sörjande själv förstår sina känslor och därmed hanterar dem som är väldigt olika. Vuxna har till exempel ofta en bättre förståelse för vad som hjälper i sorgen, utifrån sina tidigare erfarenheter av kriser i livet. De kan välja att prata med vänner och/eller en kurator eller liknande. De vet att man inte är ledsen för all framtid – även om det kan kännas så precis nu. De behöver inte vara så rädda för sina känslor.

Många barn, även ganska långt upp i åldrarna känner en skräck för att bli övergivna och för att den andra föräldern/andra viktiga vuxna också ska dö. Barn behöver ju verkligen sina föräldrar på alla sätt. Sörjande vuxna kan känna igen sig i det, men vet oftast att de trots allt klarar sitt vuxenliv även på egen hand. Där finns en stor skillnad mellan barns och vuxnas sorg.

Sörjande små barn gråter och blir mer ängsliga och känsliga för separationer och de söker naturligt tröst hos vuxna, vilket inte litet äldre barn har lika lätt att göra. Ju äldre barnen blir, desto mer kan de sluta sig om sina tankar och sina känslor. Hanteringsstrategier är ofta att ”tänka bort” det sorgliga och uppträda ”som om inget har hänt”. Därför kan det vara svårt för kamrater och vuxna att se och förstå att barnet sörjer. Som en tolvårig flicka en gång sa ”det syns inte utanpå vem som sörjer inuti”.

Barn under tonåren uttrycker mycket sällan att de vill gå och prata med någon. Det är inte ett naturligt sätt för barn lösa problem eller hantera inre svårigheter. ”Sure bacon att min 9-åriga lillebrorsa skulle sitta i sandlådan och prata sorg med en kompis!” sa hans mogen 11-åriga storasyster. (Nu hade ju brorsan slutat sitta i sandlådan många år tidigare, men systern menade att yngre barn behöver få uttrycka sig på andra sätt än vuxna).

Och nog kan 9-åringar och betydligt yngre barn än så sitta och prata sorg. Det är vi vuxna som behöver erbjuda den möjligheten, gärna i grupp med utbildade gruppledare. När barn får träffas i grupper – eller tillsammans med åtminstone ett lagom jämnårigt barn till, upptäcker de att de inte är ensamma och det tyngsta och värsta det har varit med om. Att inte känna sig ensam är läkande i sig. Att rita om sin sorg och hur livet har blivit och sedan dela det med andra barn är till hjälp. Pauser, lek och prat om vardag och roliga saker också hjälper barn att våga och orka uttrycka sig och dela sitt inre med andra, under ledning av kunniga och inkännande vuxna.

Vi vuxna måste också förstå att detta sätt att hantera sorg går helt på tvärs mot många barns strategier, de som går ut på att tänka bort, inte tänka på och inte prata om det sorgliga. Så vi måste gå försiktigt fram, ge barnen chans att känna att de har kontroll över sitt inre och inte blir tvingade att prata och dela.

Hur bemöter man en människa i sorg?

Det är en fråga som de som sörjer är bäst på att svara på. Men de flesta som jag har mött har berättat hur man INTE bör bemöta sörjande. Inte säga ”åh, jag vet preciiis hur det är för dig!” (”för det vet ingen, inte ens en annan som också sörjer”, sa 15-åriga Fanny).

Att gå över på andra sidan gatan, eller dyka ner bakom mataffärens hyllor, när de ser en sörjande vän (barn eller vuxen) för att slippa möta dem, gör ont i den sörjande.

Att uppträda som om inget har hänt. En femtonårig flicka undrade om någon av alla hennes sju lärare verkligen visste att hennes pappa hade dött. Men hennes mamma hade ju träffat rektor och studierektor och berättat och bett dem säga till de andra lärarna, så flickan fick inte ihop det. Hon förstod inte varför inte en enda av lärarna visade att de visste, eller visade att de förstod att hon hade det svårt i sin sorg.

Försök att undvika att säga ”Du vet att jag finns för dig, hör av dig när du vill”. Jo, så kan man säga om man samtidigt själv ringer, hälsar på, hör av sig, tar ansvar för att kontakten blir av. Men att lägga över initiativet på den sörjande fungerar inte. Den sörjande orkar ofta inte ringa upp (”tänk om hon/han är upptagen, inte kan eller vill prata”. ”Allt känns så urjobbigt nu att det inte ens går att prata om”).

Hur vill många bli bemötta då?

Visa att du vet vad som har hänt. Det behövs inte många ord, man behöver inte komma med stora tröstande eller ”kloka” ord. Ofta känner vi i omgivningen att vi borde ge tröst, komma med några visa ord. Vi kräver det av oss själva. Men ofta finns det ju ingen tröst. ”Jag vet vad som har hänt din mamma. ”jag vet inte hur det är för dig, men jag är så ledsen för att det har hänt” kan vara precis det man behöver höra just då. Det är ok med litet ”tafflighet”, det viktiga är att du visar att du bryr dig om på riktigt. Ditt äkta engagemang går fram.

Att erbjuda praktisk hjälp är väldigt uppskattat. Skjutsa, handla, laga mat ibland.

Att inte vara rädd att prata om den som har dött.

Att utan att vara påträngande bara våga fråga ”Hur är det?” utan att direkt vänta sig ett svar (speciellt inte om det är ett barn man frågar). En 12-årig flicka tyckte om när hennes kompis mamma frågade så. Hon visste att mamman menade ”Är du ledsen idag? Saknar du din mamma? Är det jobbigt i skolan? Eller är du glad idag?”. Men i och men att frågan var så öppen och allmän, kunde flickan välja precis på vilken nivå hon kunde svara. Hon fick behålla kontrollen över sina känslor och situationen, men kände mammans engagemang.

Valfria egna frågor som ligger dig varmt om hjärtat.

Barns sorg i allmänhet.

Hur sorg påverkar barns skolarbete och vad lärare och annan personal kan göra för att underlätta. Sorg är ett inlärningshinder och barnen/ungdomarna kan missa väldigt mycket i skolan. För ungdomar i högstadiet och på gymnasiet kan det ha en stor negativ påverkan också på lång sikt.

Flickors sorg efter mammas död.

Barns, ungdomars och deras familjers sorg efter suicid.

Kan du rekommendera litteratur för flickor och kvinnor som förlorat sin mamma?

Jag är verkligen urusel på att komma på några böcker. Men här är tre:

Johanna Tydell: I taket lyser stjärnorna

Astrid Lindgren: Pippi Långstrump

Hope Edelman: Motherless daughters

Vilka organisationer kan man vända sig till?

Svenska kyrkan är fortfarande den organisation som erbjuder stöd i sorgen, både för vuxna och barn och ungdomar. Men – återigen – inte på alla håll i landet, inte i alla församlingar. Men det är nästan bara kyrkan som ser det som sitt uppdrag att möta och bemöta människor i sorg.

Bris. Man kan ringa, chatta och maila om det som trycker en och som man kanske inte kan prata med någon annan om. Där arbetar numera bara välutbildade kuratorer. Flera av dem arbetar också som gruppledare på Bris stödhelger för suicidefterlevande barnfamiljer, så de har mycket kunskap om hur det blir när man har förlorat en familjemedlem eller annan nära.

Att acceptera och förlåta

När mamma gick bort så var det mitt i en konflikt som jag hade trott att vi så småningom kanske skulle kunna lyckas lösa. Att lösa konflikter var annars aldrig vår paradgren, vi höll oss mest på varsin kant till dess att vi glömde bort vad konflikten egentligen handlade om. Det är inte ett särskilt konstruktivt sätt att förhålla sig till konflikter på. Ska jag ge dig ett råd så är det att du hittar ett annat sätt att hantera dem på.

Men, nu var det så här vi gjorde, mamma och jag. När hon gick bort så lämnade hon efter sig en avgrundsdjup sorg och saknad men också en byrålåda full av missförstånd, sårade känslor och konflikter. Hon finns inte kvar för att reda ut det men den där byrålådan finns här vare sig jag vill det eller inte.

Hur gör man när det är för sent? När det inte går att reda ut missförstånden längre?

Efter mammas död öppnade jag byrålådan på egen hand och grävde runt där ett litet tag. Slängde bort lite skräp som inte betydde något och tog upp en och annan sten som skavt ett tag och funderade över varför just den skavde.

Missförstånden och konflikten kommer vi aldrig att reda ut men jag tror inte längre på att det någonsin är för sent för förlåtelse. Förlåtelse för mig är inte något du tar emot från någon annan; det är inte heller något du ger bort. Jag är helt övertygad om att förlåtelse är något du hittar inom dig oavsett om du förlåter någon annan eller dig själv.

Är den lätt att hitta? Nej, kanske inte. Men vad är alternativet? Ett liv av förebråelser, skuld och en massa ”jag borde ha…” Botgöring genom skuld gör faktiskt ingen särskilt glad. Det är en befriande känsla att känna förlåtelsen. Få känna att det inte finns någon ilska eller bitterhet kvar. Bara en känsla av att det är ok ändå. Trots allt.

Var börjar man då?

För mig började det med acceptans. Genom att acceptera att det var så här det blev utan att försöka ändra på något så kunde jag hitta min väg till förlåtelsen. Jag kunde se på vår relation utifrån och med lite distans se våra olika roller i det som hänt men också hitta en övertygelse om att vi båda gjorde vårt bästa.

Idag då?

Jag saknar mamma. Varje dag. Jag önskar att vi hade hittat tillbaka till en relation utan konflikter men framförallt önskar jag att hon hade fått se att jag redde ut allt det där jag kämpade med under åren innan hon dog. Jag önskar att hon hade fått se mitt författarskap börja växa och jag önskar att hon hade kunnat få se mina barn, hennes barnbarn, växa upp. Jag hade önskat att få fler år med henne.

För mig känns det både viktigt och bra att vara en av skribenterna i boken När mammor dör – Kvinnor om att mista sin mor.

Det som hände för så länge sedan kom att prägla mig och forma min identitet, kanske mer än något annat. Min mamma dog hastigt och oväntat när hon och pappa var på bilsemester i Finland. Jag var ensam hemma och tog hand om djuren; två hästar, två hundar och några små getter. Mamma dog 49 år gammal på lasarettet i Vasa, tre dagar efter min sjuttonårsdag. Hon hade drabbats av sepsis, allmän blodförgiftning, med snabbt förlopp. (Det är något som i nutid även drabbat vissa med coronavirus, covid-19.)

När mamma dog upphörde snart kontakten med alla mina släktingar på mödernet. Det kom en krans till begravningen från mormor och mammas alla syskon. Morfar var död sedan flera år. Jag minns att en morbror ringde och att pappa inte orkade prata med honom, så jag fick försöka förklara vad mamma hade dött av. ”Allmän blodförgiftning. Vatten i lungsäcken. Hon låg i respirator…” Jag upprepade vad jag hade hört, så gott jag kunde. Mammas hastiga bortgång var en chock för oss alla.

Många år senare, när jag fyllde 50, hade jag och min familj en ganska stor fest på landet. Folk kom från både tio och tjugo mil bort och övernattade på pensionat och vandrarhem i närheten, eller i husvagn och några i vår stuga. För mig var det en milstolpe att fylla 50 år. Jag hade klarat det! Naturligtvis skedde det inte över en natt, men det kändes som om jag blev mer ”normal” nu. Och jag hade blivit äldre än mamma blev.

Jag har alltid känt mig lite på sidan av, inte utanför men bredvid andra grupper, på utbildningar och på arbetsplatser. Andra tjejer och kvinnor har pratat om sina mammor och sina barns mormödrar. Den viktiga relationen och länken som jag saknade.

När pappa dog midsommaraftonen 2003 var jag hos honom på sjukhuset. Det blev mer begripligt om än mycket sorgligt. Pappa blev nästan 82 år, sånär som på ett par månader. Han var gammal och sjuk men sorgen sköljde över mig ändå. Jag kunde ändå hantera situationen. Nu hade jag egen familj och barn att ta hand om också.

Samma år som pappa dog började jag på skrivarkurs, eller författarskola, på kvällstid. Jag har alltid skrivit och det har varit till stor hjälp i mitt sorgearbete. På Skrivarakademins Författarskola, Folkuniversitetet i Stockholm, började jag skriva på en roman om en tonårsflicka vars mamma dör. Den blev kanske halvfärdig. När jag fick en ny tjänst som jag hade sökt och ville ha, hade jag inte längre tid att skriva annat än i jobbet. Kanske ska jag ta upp romanprojektet igen?

Jag har även föreläst en del om att leva med sorg – och glädje. Det finns flera modeller över sorgens faser som jag då bland annat berättar om. Jag föreställer mig dessa faser eller stadier som trappsteg men att de inte går spikrakt upp – eller ner. De är mer som trappan upp till Lustiga Huset på Gröna Lund i Stockholm. Ibland kan fötterna vara däruppe och huvudet – nere. På något sätt lyckas man ändå kravla sig upp igen.