”Min barndom tog slut när min mamma dog”. Så sa drottning Ingrid om upplevelsen att som tioåring förlora sin mamma och jag tycker det är så talande. Plötsligt blir verkligheten en annan och ett stort vuxenansvar läggs på många barn alldeles för tidigt. På 80-talet när jag som 15-åring förlorade min mamma fanns väldigt få, om än några, strategier för hur barn som förlorar en förälder skulle bemötas av vård- och omsorgssektorn. Några besök hos skolkuratorn minns jag, men inte några andra insatser. Hur det ser det då ut för de här barnen och ungdomarna idag? Jo, det kommer i alla fall bli bättre, och i det här inlägget nämner jag några saker som jag tycker tyder på det.
Begreppet ”Barn som anhöriga”, dvs. barn som har en orimligt hög ansvarsbörda hemma när en förälder vårdas för psykiska sjukdomar, missbruk eller oväntat avlider, är ganska nytt. Enligt en kartläggning har hela 7% av 15-åringarna i Sverige ett sådant ansvar, och så sent som 2010 kom en ny bestämmelse i hälso- och socialtjänstlagen att vården måste beakta dessa barns behov av information, råd och stöd. Det här är unikt eftersom personal som möter vuxna alltså blir skyldiga att beakta barns behov.
Projektet ”Barn som anhöriga” från CHESS (ett samarbete mellan Institutionen för socialt arbete på SU och Karolinska institutet, startat 2018) har haft till uppgift att ta fram rapporter som underlag för den nya lagen. Chess rapport ”Hälsa och sociala livsvillkor hos unga vuxna som förlorat en förälder genom dödsfall under barndomen”som kan läsas här eller på Nka:s hemsida, blev intressant men också dyster läsning för mig eftersom mycket av det jag redan hade känt på mig blev bekräftat. I rapporten visar statistiken att mer än dubbelt så många vuxna som förlorat en förälder som barn lider av psykisk ohälsa, jämfört med de som har vuxit upp i en kärnfamilj. Barn till föräldrar som avlidit genom olycka, självmord eller våld har som vuxna fem gånger oftare vårdats för missbruk. De har dessutom tre, fyra gånger oftare vårdats för självmordsförsök och mer än dubbelt så många har själva avlidit, jämfört med övriga unga. Särskilt hög risk för psykisk ohälsa och död hade unga flickor vars mödrar avlidit.
Inte särskilt överraskande läsning, men att se detta i svart och vitt och omvandlat till siffror blev ändå intressant. Inte bara för att det gav mig en bekräftelse på att föräldrar har en oerhört stark påverkan på sina barns uppväxt, men också att det är fråga som kräver uppmärksamhet. Och hur kan det ha gått så lång tid? Många som förlorat sina föräldrar som unga vittnar om en kultur som låtit dem klara sig själva. Att en förälders död får konsekvenser för ett barn är inte längre något som kan förbises och förhoppningsvis ska synen på barn som anhöriga bana väg för hjälp och stöd med barnens behov i fokus.
Men för att kunna hjälpa behöver man veta vad man ska göra. Så vad är det som kan kallas för skyddande faktorer när barn förlorar en förälder? Jo, det som händer efter dödsfallet, och åtgärderna är ganska enkla:
- Att hjälpa familjen att kunna tala om problemen, låta barnen ge uttryck för sin oro och sina upplevelser.
- Att se till att barnen har kamratrelationer och fritidsintressen.
- Att se till att barnen får stöd i skolarbetet.
- Att det finns trygga relationer i familjen och någon stödjande vuxen utöver föräldrarna är grundläggande.
- Att föräldrarna får den hjälp och stöd de behöver (för sin egen och barnens del).
- Att barnen får en vardag med fungerande rutiner och struktur.
Nka (nationellt kompetenscentrum för anhöriga) är en slags kompetenscentrum för anhörigstöd som ger hopp inför framtiden. Nyligen pratade jag med Johanna Miranda Sköld på Nka och hon berättade bl.a. om projektet ME-WE för Unga Omsorgsgivare, ett projekt som särskilt finns till för att sprida kunskap om, stärka och skydda unga omsorgsgivare. Det här fina projektet kommer skolor och vårdnadshavare i Kalmar län att informeras om och samtalsträffar kommer bl.a. att anordnas för drabbade barn och ungdomar. Titta gärna på videon om projektet här eller läs mer på Nkas hemsida. Jag hoppas innerligen att detta projekt kommer att spridas vidare runt om i landet.
I slutet av augusti har jag även blivit inbjuden att delta vid en nätverksträff för idéburna organisationer som på något sätt företräder, möter och/eller arbetar med barn som anhöriga. Det ska bli fantastiskt intressant att få vara med och lyssna och jag hoppas ta med mig mer information om hur man bemöter barn som anhöriga därifrån.
Att få läsa om andra i liknande situationer är också en starkt skyddande faktor och en av anledningarna till att jag drog igång projektet med antologin ”När mammor dör”. I den berättar ett trettiotal kvinnliga skribenter i olika åldrar om erfarenheten av att förlora sin mamma. Vill du veta mer om projektet? Kontakta mig gärna på lotta.sirc@versalis.se
Ha en härlig helg och vi hörs snart igen! Lotta