Gästinlägg på Debutantbloggen

Precis som många andra skribenter älskar jag ord. Mjuka ord, hårda ord, ord som känns ända in i själen, ord som kan rymma en hel värld, ord som skapar klarhet, krångliga ord och ord som får mig att skratta och gråta.

Många av mina minnen kan kopplas till ord. På en av mina allra första arbetsplatser i början av 90-talet hade jag och mina jobbarkompisar oförskämt kul med ord och uttryck. Det resulterade i ett slags plojmanual eller ordlista som jag plitade ihop, sprängfull med vår egen tokroliga jobbjargong. Jag tror den fick oss att känna gemenskap på något sätt och mer än tjugofem år senare skrattar vi fortfarande åt den. Ett annat minne är pirret när jag läste breven från en ungdomskärlek. Jag älskade hans sätt att uttrycka sig och kan än idag sakna känslan av att sprätta upp ett handskrivet brev. Jag glömmer heller aldrig lyckan när jag och min tjeckiskfödde man skulle äta frukost på restaurang i Prag och jag undrade över en av maträtterna på menyn: hemenex. Jag frågade vad ordet betydde och blev alldeles lycklig över alla olika sätt ord kan skapas på. Ham and eggs, sa maken, tjecker har aldrig fått lära sig engelska så bra. För att inte tala om glädjen när jag läste Sara Lövestams Grejen med substantiv. Man måste bara älska någon som upplyser om ord som bahuvrihi (sammansättningar av ord som beskriver en del av något som får representera den person/sak det tillhör, t.ex. rödstrumpa).

Som före detta gymnasielärare i svenska och engelska har jag ofta stått i klassrummet och tjatat om vad som är ”rätt” eller ”fel” när det gäller stavning, ordval, böjning eller grammatik. Men i vissa fall finns det inget som värmer ett språklärarhjärta mer än när eleverna faktiskt stavar fel. Då vet jag att de är på väg uppåt i utvecklingstrappan, att de är nyfikna på språket och har viljan att uttrycka sig. Idag är jag överlycklig över att få snöa in mig på ordens färger och nyanser på heltid. Som undertextare och översättare är det en ynnest att få leka på jobbet.

För ett par veckor sedan kom mitt första bokprojekt ut om ett av de vackraste orden jag vet, nämligen mamma. I antologin När mammor dör – Kvinnor om att mista sin mor som gavs ut den 25 september på Ordberoende förlag skriver 31 kvinnor om sina erfarenheter av att förlora sin mamma. Att få prata och skriva om ett projekt som i så många år endast funnits i mitt huvud känns overkligt. Den här boken har nämligen en alldeles särskild betydelse för mig.

När jag själv miste min mamma som femtonåring ville jag inget hellre än att läsa om andra flickor och kvinnor med liknande upplevelser, men gick bet. Så småningom gavs Motherless Daughters – The Legacy of Loss av Hope Edelman ut i USA och den boken kom att betyda mycket. Jag bestämde mig för att översätta Edelmans bok och planerna gick så långt att jag till och med fick möjlighet att träffa henne. I vintras, när vi satt på en lunchrestaurang i Santa Monica i LA och hon berättade att det var just där hon hade fått flera idéer till sin första bok, kändes det galet stort. Den boken skulle jag översätta och nu skulle även svenska kvinnor få hjälp av den! Tillbaka i Sverige visade sig intresset från förlagen vara ganska svalt. Visserligen hade boken översatts i 17 länder och den hade legat på New York Times bestsellerlista, men den hade några år på nacken och man ville hellre ha en bok av en svensk författare.

Du hittar mig här:

Facebook: https://www.facebook.com/Versalis19/
Instagram: https://www.instagram.com/versalislottasirc/?hl=sv