Jag heter Emelie Hill Dittmer, är 40 år och bor i Gladsax på Österlen. Jag arbetar som journalist och skrivpedagog med inriktning läkande skrivande.

Jag har skrivit alltsedan barnsben, skrivandet har för mig varit en glädjekälla, ventil och en kanal för mitt eget sökande, ett sätt att se mig själv och utforska min omvärld, det tar aldrig slut, det reflekterande skrivandet. Journalistiken kom in i mitt liv i tonåren genom en praktikplats på en lokaltidning, och senare vikariat som ledde till jobb. Skrivpedagogiken kom senare i samband med att min mamma insjuknar i cancer och går bort 2015. Då förstår jag på riktigt skrivandets läkande kraft och utforskar min egen familjehistoria, utbildar mig till skrivpedagog genom Skurups folkhögskola på distans. Efter att ha tagit emot  skrivrörelsen Write Your Selfs stipenium 2016 blir jag så småningom certifierad i en traumaanpassad skrivmetod, ett område som jag fortsätter att fortbilda mig inom. Flyttar hem till Sverige 2017 efter många år i England, och startar en kurs i Läkande skrivande på Österlens folkhögskola. Jobbar parallellt med frilansprojekt, bland annat workshopserier för många olika gruppkonstellationer och mitt eget skrivande. (www.emeliehdittmer.com)

Varför vill du vara med i När mammor dör?

För att lyfta ett viktigt ämne och en livslång sorg som färgar livet, för att sätta ord på det som blir ett tydligt före och efter. För mig blev min mors död också en vändpunkt då min ursprungsfamilj luckrades upp; jag har under de senaste fem åren vågat göra saker som jag aldrig hade trott var möjliga. Jag vill tro att hon fortsätter att ingjuta styrka och mod i mig, fast från en annan plats. Moderssåret är fortfarande djupt, och trots att jag redan har skrivit en hel del och utforskat vissa aspekter av sorgen och det som hände när mamma dog, så var detta en ny chans för mig att få vissa detaljer på pränt, som kändes livsviktiga. Det var också intressant att göra detta med viss distans. Det är fem år sedan mamma dog i år. Det var ändå oväntat smärtsamt. Men en lättnad uppstod efteråt.

Hur var det för dig som dotter när din mamma dog?

Allt gick i kras, jag hade fruktat hennes död sedan jag var en liten flicka. Mamma var mitt allt, den förälder som såg mig. Vi mot världen. Plötsligt hände det och det var ett så dramatiskt händelseförlopp genom en cancersjukdom som accelererade och parallella händelser och livsbeslut. Jag var 34 år med två unga barn, och bodde utomlands. Vuxen men ändå så oförberedd och långtifrån redo att mamma skulle ryckas bort mitt i livet och inte få se barnbarnen växa upp. Någonting fundamentalt rycktes bort under mina fötter och jag hade ingen kontroll. Jag minns att jag tänkte “det är nu det händer” om och om igen och allting bara snurrade. Stundvis trodde jag nog inte heller på diagnosen. “6-12 månader kvar i livet”. Orden från doktorn ringer fortfarande i mina ögon. Det fick inte vara sant, för min mamma var ju så levande, trots att hon rent fysiskt var märkt av sjukdomen. Hon var så klar och vi hade samtal som vi aldrig förut hade haft under denna tid. Skulle de bara ta slut? Det gick inte att ta in. När hon hade få veckor kvar i livet var det också fortfarande overkligt. Kanske hade hon lurat bort sjukdomen och döden? Vi gjorde planer för framtiden till och med när hon låg på hospice.

Du skriver att det blev en vändpunkt för dig när din mamma gick bort, kan du utveckla det?

Samtidigt som jag var mitt uppe i en rå, obarmhärtig sorg fattade jag en rad beslut som var livsviktiga. Flytten till Sverige, och så studerade jag klart mitt år på Skrivpedagoglinjen på distans på Skurups folkhögskola. Så blev jag involverad i ett oväntat uppdrag, att undervisa i läkande skrivande i den lilla stad där jag bodde, i Deal, England och sen gick allting väldigt fort. Kursen fick uppmärksamhet lokalt och det blev fler. Jag såg för första gånger hur skrivandet kan förändra människoliv. Jag fick sedan Write Your Selfs licensstipendium och utbildade mig till vägledare i deras traumaanpassade skrivmetod. Allt skedde under en tid då jag gjorde både fysiskt och psykiskt ont på grund av sorgen och i spillrorna av det som var sönderslaget, ursprungsfamiljen som luckrats upp. Det var så overkligt, samtidigt så stort, för mig. Och som leder fram till det som nu är, en kurs i Läkande skrivande på Österlens folkhögskola. Jag har nyligen varit i Amerika och fortbildat mig inom metoden. En ny värld har öppnat sig.

Hur kunde du går vidare, vad hjälpte dig?

Genom att jag fokuserade på något jag brann för, det läkande skrivandet, fick allting en större mening. Vårt familjeliv var stundvis mycket smärtsamt. När mamma gick bort gav hon mig en tillåtelse på något vis, att skriva om det som varit och använda till något konkret. Min mamma stöttade alltid mitt skrivande, hejade på i svåra perioder när jag var nära att ge upp. Hon hade en idé om att jag skulle jobba just som skrivpedagog en dag, att guida andra att skriva sina livshistorier blev plötsligt så självklart. Helt plötsligt passade vissa pusselbitar ihop. Ofta känner jag att hon är med mig. I ett klassrum, när jag möter en ny grupp, finns hon där och ingjuter mod och trygghet. Min mamma gav mig boken En given väg av Patricia Tudor Sandahl för ganska så många år sedan, och som plötsligt uppenbarade sig i min bokhylla igen under denna tid. Boken kom till att bli mycket viktig. Det fanns plötsligt en väg som öppnat sig och det skulle vara möjligt att fortsätta leva. Men det betyder inte att det fortfarande inte är smärtsamt, för stundvis kommer den där brännande känslan och en kolossal längtan, förstås.

Varför var det viktigt att flytta hem till Sverige?

Jag längtade hem på grund av många saker, stora som små. Språket inte minst, men också en nyfikenhet kring att möta det jag lämnat, möta den Emelie jag var och den Emelie som  tiden i England hade format mig till, jag ville återuppleva dofter, smaker, minnen, höra min mors röst igen genom naturen, platser och små detaljer som jag lämnat bakom mig när jag först begav mig utomlands 2003. Jag ville ge något tillbaka, använda mina erfarenheter och historia genom att hjälpa andra och det kändes viktigt att göra detta i mödernelandet. Men det var en stegvis process, stundvis hade jag nog aldrig trott att jag kunde återvända till alla såren. Och vad är ett möderneland utan en mor? Till sist ville jag utforska även detta. Det blev tydligt när jag utforskande min egen historia genom mitt eget läkande skrivande. Hur mycket jag förnekat att jag längtade hem och att jag trots allt var redo att ta steget, även om jag var rädd. Mamma hade alltid drömt om den dagen då jag flyttade hem, och jag drömde om att återförenas på svensk mark. Det kan låta fånigt, men det var en sådär drömlik bild som kunde spelas upp i huvudet då och då. Naturligtvis kändes det vemodigt att hon aldrig fick uppleva denna dagen. Samtidigt var det en seger att få komma hem och jag kände mig så stark den dagen då jag satt på flyget hem.

Vill du säga någonting om skillnader när det gäller sorg och bemötande av sörjande mellan England och Sverige?

England är ju ett mycket konservativt land. Generellt pratar britterna ogärna om obekväma saker och de sopas under mattan. Denna kultur finns också förstås här, i Sverige. Jag möttes av tystnad i många fall, när mamma dog. Det fanns en stor längtan och ett växande hål i mig, att prata om inte bara min mamma och sorgen, men också det liv hon hade levt och det jag kom från, och flytt ifrån på många sätt och vis. Jag växte upp i en dysfunktionell familj där både fysisk och psykisk misshandel förekom och när mamma dog brast ju allt. Hon valde att skilja sig och min far försvann helt. Jag öppnade mig för fel personer som inte orkade ta emot min historia, eller snarare var oförberedda eller emotionellt oförmögna att göra det. Nära relationer gick i kras.  Det har varit en ensam, livsomvälvande tid att gå igenom en så brutal sorg. Samtidigt kom värme och kärleksfulla kramar från oväntade håll. Och då var den så innerlig. Människor som jag knappt kände. Och det behövs så lite, en kram, några ord eller några rader.

Kan du berätta mer om traumaanpassad skrivmetod och läkande skrivande?

Ett traumaanpassat skrivande är att gå på en mjuk ömsom turbulent promenad i den egna historien. Att kika in i olika rum och tidsperioder steg för steg, med en guide vid sin sida. För att upptäcka en rad saker, detaljer och andra berättelser bakom de som vi trodde var centrala. Att sätta ihop sitt eget livspussel, de fragmenterande bitarna. Att experimentera med tempus och genrer, se nya perspektiv genom dessa. Vi skriver oss genom en rad vågar av olika intensitet och någonting märkvärdigt sker när vi gör det. Vi blir tydligare, vi blir helare. Vi får en djupare förståelse för vårt förflutna och kan i bästa fall vila i detta, i bästa fall blir vi mindre rädda och kan återvända till skrivandet som ett verktyg även fortsättningsvis, skrivandet blir en form av utforskande livet ut Det är möjligt att läka genom skrivande om vi praktiserar tålamod och hänger oss med uppmärksamhet. Det är inte enkelt eller bekvämt alla gånger men vi har mycket att vinna genom att gå igenom denna process. Viktigt är också att metoden bygger på gedigen forskning i USA alltsedan 80-talet, då socialpsykologiprofessor James W. Pennebaker vid University of Texas, Austin, började titta närmare på vad som händer när vi skriver om våra mest omvälvande livshändelser. Men som sedan har förgrenat sig på en rad olika sätt runtom i världen.

Vad innebär skrivandet för dig personligen?

Skrivandet är en ventil och räddningsplanka. Samtidigt min värsta fiende när jag pressar mg för hårt och som har många röster. Än idag praktiserar jag tillit och tålamod, jag påminner mig om att texten är en växt, som behöver näring och tid. Jag måste ge mig till detta och inte vara fördömande. Ta pauser, fundera, läsa vila, återvända till skärmen. Till sist finns den där, en hel text med ord meningar, dina så kallade inre juveler som sakta vuxit fram. Det är förunderligt och lite magiskt det som sker.

Som skrivande person är det lätt att stirra sig blind på slutresultatet. Har du tips om hur man göra för att njuta mer av den kreativa processen?

I det läkande skrivandet handlar det just om processen, inte resultatet.  Att lyssna tålmodigt till den inre röster och att detta tar tid, notera vad som händer  Hur det känns att skriva är det centrala, hur vi mår i skrivprocessen. Att lära oss att omfamna det ofärdiga, det splittrade och förhålla oss nyfikna till det som kommer ut. Just nyfikenheten tror jag är viktigt, liksom tillit till att någonting kommer att växa fram på sikt. Att praktisera ett långsamt skrivande, som Louise DeSalvo skriver om. Då blir det lustfyllt. Ord som förvånar oss, meningar som överaskar. Att stanna upp och känna efter vad som händer i oss. På så vis blir skrivprocessen ett slags äventyr.  Att lyssna till oss själva och berättelser som tar olika former och färdriktningar.  Att praktisera självomsorg är generellt viktigt när vi skriver.

Kan du rekommendera litteratur för flickor och kvinnor som förlorat sin mamma?

A Mother Loss Workbook: Healing Exercises for Daughters av Diane Hambrook hjälpte mig under den första svåra tiden. Brev till himlen – 365 dagar utan dig av Ebba Omarsson. En fin och kärleksfull hyllning till moder-dotter relationen. Att den egentligen inte tar slut, och Ebbas sätt att bemöta det första råa sorgeåret genom att fortsätta dialogen med sin älskade mamma genom brevskrivande är så vacker och trösterik. Louise DeSalvo har varit viktig litteratur för mig och Writing as a Way of Healing och The Art of Slow Writing är två favoriter.Tyvärr finns det inte så mycket litteratur om ämnet mor- och dottersorg på svenska. Av denna anledning är denna antologi också extremt viktig.

Inspirationsmejl

Vill du följa mitt arbete som som lektör och översättare? Här får du tips och inspiration om allt som har med text, språk och skrivande att göra. 

Tack, vi ses i inboxen!