Vem är du och varför ville du vara med i När mammor dör?
Anledningen till att jag ville vara med i denna bok är att jag tycker att det är viktigt att prata om hur det blir för barn som förlorar sin mamma, och sedan har ett helt liv att leva utan en mamma. På sätt och vis förlorade jag min mamma redan innan tonåren eftersom hon då började att dricka alkohol i sådan utsträckning att det påverkade min vardag. Hon var inte närvarande så som jag tror att jag hade behövt och det blev viktigare att förhålla sig till hennes missbruk än till min vardag med alla de utmaningar som det innebär, t.ex. att bli tonåring.
Vad var det som hjälpte dig att gå vidare när din mamma dog?
Det är en fråga jag har funderat mycket på, särskilt när jag började att teoretiskt utveckla mina kunskaper om vad som kan hjälpa barn som upplever utsatthet. Jag var ju faktiskt 20 år när hon dog, alltså nästan vuxen. Men eftersom hon valde att ta sitt liv tror jag att känslan av att bli övergiven kändes så mycket större. När detta hände, i början på 70-talet, var det inte tal om att vi skulle få någon hjälp, att få prata med någon, eller att träffa andra barn med liknande erfarenheter. Dessutom upplevde jag, säkert som många andra barn, att det var mitt fel, att mina systrar och jag skulle ha ansträngt oss mer. Vi hade faktiskt en släkting som rent ut sade till mig ”om ni flickor hade varit lite snällare mot er mor så hade detta aldrig hänt”. Det var tungt för mig att få höra det! Det som hjälpte mig var nog främst mina vänner, mina studier på Socialhögskolan och mina systrar samt en faster och en moster som jag kunde prata med.
Vad jobbar du med och varför valde du det området?
Jag är socialarbetare, men har de senaste åren arbetat som forskare och lärare inom socialt arbete, främst med inriktning på utsatta barn.
Vilka områden brinner du för på jobbet?
Det område som främst engagerat mig är barnperspektiv och barns delaktighet, med särskilt fokus på barnens rätt till att ta del av vad som händer t.ex. inom socialtjänsten, genom återkoppling, att berätta för barnet vad som har hänt. Barn hörs i samband med en barnavårdsutredning, något som anses skapa delaktighet, men i praktiken innebär det att barn får lämna information och får sedan inte veta hur de vuxna resonerar och vad som ska hända sedan. Om barn får veta vad som beslutas, vad som kommer att eventuellt bli följden av det som den information som socialtjänsten inhämtat, blir barnens motivation större. Genom återkoppling blir barnen mer delaktiga, på riktigt.
För inte så länge sedan myntades begreppet ”Barn som anhöriga”. På vilket sätt gör det skillnad för barn idag?
Att se barn som anhöriga har jag arbetat för sedan år 2005. För mig handlar det om att barnen inte är problemet, utan att de är anhöriga till en eller flera föräldrar som har problem, med missbruk, droger, våld eller andraformer av social utsatthet. Det är ett tänkesätt som flyttar fokuset från besvärliga barn till, hur ska barn få stöd i sin situation.
Jag tror att det är en viktig ledningsfråga hur personalen kan ges möjlighet och stöd i detta förhållningssätt. Då kan det bli mer möjligt för dem som närmast möter barnen att ge dem ett adekvat bemötande och inte alltid se främst den vuxnes perspektiv, vilket annars är ganska naturligt, då den vuxne föräldern talar med socialarbetaren och får berätta sitt perspektiv, trots att det främst handlar om barnets utsatta situation. Många barn kan tycka att det är svårt att ge en avvikande bild gentemot de vuxna och dessutom är barn lojala med sin förälder och vill inte avslöja familjehemligheter som ofta är skamfyllda.
Har omvårdnaden av barn som förlorat en förälder blivit bättre om man jämför med för 10-20 år sedan? På vilket sätt?
Jag tror att det har blivit mycket bättre, främst för att det finns en ökad medvetenhet för att barnen faktiskt behöver stöd och hjälp att hantera sin förlust. Inom socialtjänsten används förutom BBIC (Barns Behov I Centrum) som stöd för utredning också Signs of Safety. Dessa bägge utredningsinstrument innehåller delar som underlättar för den vuxna att hjälpa barnet att öppna sig och formulera sina behov. I samhället har det har blivit en större öppenhet för att prata om förlusten, att man förutom sorg också kan känna besvikelse och ilska mot den förälder som har dött. Det finns barngrupper (t.ex. via Rädda barnen) för barn i sorg, det ordnas läger och nätverk för barnen samt kanske också den kvarvarande föräldern. Min upplevelse var en total ensamhet, vi pratade absolut inte om det inom familjen och det blev en kanske skamlig familjehemlighet som man inte heller kunde prata med någon annan om.
Var är viktigt för att barn ska må så bra de kan när de har förlorat mamma/en förälder?
Eftersom barnet förutom sorgen också måste lära sig att leva och fungera utan mamman som ofta har haft en nära relation till barnet. Det blir så att säga en dubbel utvecklingsuppgift, att både hantera vardagen som barn och ungdom med de svårigheter som kan finnas och att samtidigt inte ha den förälder till hands som kanske var den som barnet kände sig mest förtrogen med. Jag tror att det är viktigt att barnet har flera vuxna att vända sig till, som också kan hjälpa den kvarvarande föräldern. Inom mitt arbete har jag intervjuat många barn som har kunnat berätta om någon viktig annan vuxen, som en släkting, vän till familjen, kompisens förälder eller en fritidsledare. Dessa har funnits där för barnet som en resurs, oftast genom ett privat initiativ, men också som tillsatts av socialtjänsten (i samråd med föräldern) som kontaktperson eller kontaktfamilj.
Det är också viktigt att stärka relationerna mellan syskon samt att hjälpa och stötta den kvarvarande föräldern i att våga prata om de svåra sakerna med barnen.
Valfria egna frågor som ligger dig varmt om hjärtat.
Något som är viktigt för mig är den ömsesidiga respekten i en familj. Att både föräldrar och barn kan lita på varandra, att kunna säga förlåt till varandra och kunna prata också om svåra saker. En annan sak är att hjälpa barnen till vuxenrelationer och unna barnen att få ha hemligheter med dessa andra vuxna.
Kan du rekommendera litteratur för flickor och kvinnor som förlorat sin mamma?
Eftersom jag inte känner mig så uppdaterad så vill jag råda dessa att ta kontakt tex. med BRIS, Rädda barnen som arbetar med sorg, Maskrosbarn som stöttar utsatta barn, Allmänna Barnhuset som jobbar med både forskning och utveckling för utsatta barn. Föreningen Mind (fd. Psykisk hälsa) arbetar aktivt med suicid och prevention. Författaren Ylva Mårtens har nyligen gett ut en bok med barns röster. Som sagt, det finns säkert många fler som jag gärna skulle vilja lära mig mera av.