Jag heter Susanne Nilsson 61 år och bor utanför Malmö med sambo. Jag har tre vuxna barn och är numera både mormor och farmor. När jag var sju år fick min mamma cancer för första gången. Skruvstädet som drog åt mitt bröst när de sa att hon kunde dö glömmer jag aldrig. Mamma var ensamstående och vår trygghet. Hon blev frisk från cancern men rädslan att den skulle komma tillbaka låg där under ytan. Under åren blev det undersökningar, operation och tanken kom genast. Ska hon dö nu? Dödsdomen kom 2011 obotlig lungcancer och nu började resan som anhörig. Mamma dog 2016. Hon 79 år jag 57 år. Jag var nu föräldralös då min pappa dog när jag var 15 år.
Berättandet och skrivandet har alltid legat där som en längtan men jag har haft mycket motstånd att skriva. Prestation, bedömning har varit hinder i det jag velat skriva. Vändningen kom när jag gick skrivarkurser i Litterär gestaltning hos Susanna Alakoski och Mats Söderlund, att upptäcka min berättarröst, hitta min ton. Det var sann lycka för mig. Resultatet blev en barnbok. En saga för barn som upplever sorg. I barnboken har jag kunnat förena mina livserfarenheter privat och professionellt. Jag har arbetat med barn och unga större delen av mitt liv. När jag 2008 efter drygt 20 år som rektor bestämde mig för att starta mitt företag Spirio Sorgcenter har jag kunnat specialisera mig på att hjälpa och utbilda människor i sorg. Med ny kunskap och utbildning har jag förenat min erfarenhet av barn och unga med sorgbearbetning.
Att bli tillfrågad och tacka ja till att vara med i boken När mammor dör kändes stort. Även om jag pratar om min sorg efter mamma i mitt arbete, är det alltid jobbigt att gå in i smärtan och saknaden igen. Jag tror att det är bra att prata om sorgen, vi mår bättre om vi har någon som lyssnar till de jag vill prata om. Utan att ge mig goda råd eller intellektualisera det jag känner. Mottagaren behöver kunna ta emot min smärta, min längtan, saknad och alla andra känslor jag har. De kan inte ta bort eller göra den till sin. För den är min. Däremot är de så viktiga för att jag ska våga prata utan att känna mig dålig eller fel. Jag vill också medverka till att öka kunskapen om barns sorg och hur den påverkar dem hela livet.
Framför allt så tycker jag att min älskade, varma, goda mamma förtjänar att få vara med i en bok. Jag hoppas att våra berättelser ska kunna skapa igenkänning för andra, ge stöd och bli en utgångspunkt för att börja prata om sorg. Viktigast av allt att ta barns och ungas sorg på allvar.