Ända sedan jag läste “Death of a Mother – Daughter’s Stories” från 1994 redigerad av UK-författaren Rosa Ainley och amerikanska Hope Edelmans “Motherless Daughters – A Legacy of Loss”, också publicerad första gången 1994, har drömmen om en antologi i Sverige om och av kvinnor som har förlorat sina mödrar levt inom mig. Aldrig kunde jag ana att den drömmen en dag skulle bli sann! Som 15-åring förlorade jag min mamma i en bilolycka och efter tio års sökande efter andra flickors och kvinnors berättelser om liknande erfarenheter men inte hittat några, blev Ainleys och Edelmans böcker ett andningshål för mig. Jag var inte längre “konstig” som kände och tänkte som jag gjorde, det var bara det att ingen pratade eller skrev om det. Sedan dess har det hänt mycket, även om jag kan tycka att Sverige hänger efter den del, men det finns trots allt litteratur om sorg i många olika former. Antologin “Du är hos mig ändå”, redigerad av Suzanne Sjöqvist från 2005 är ett fint exempel, en bok av ungdomar och barn som delar med sig av sina erfarenheter av att förlora en förälder.

Men att läsa om döttrar som förlorat sin mamma saknade jag fortsatt, och när jag äntligen fick möjlighet att starta eget företag sommaren 2019, bestämde jag mig att nu eller aldrig! Inom några månader hade jag dragit igång antologiprojektet “Döttrar  utan mödrar” och i skrivande stund har ett trettiotal starka och modiga kvinnor lämnat in sina texter om egna erfarenheter om hur det är att förlora en mor, och förhoppningsvis blir vi ännu fler. Syftet med boken är att bryta tystanden och det tabu som fortfarande finns kring döden och författarna och målgruppen är kvinnor i alla åldrar från tonåren och uppåt. Barns och ungdomars perspektiv av att förlora en förälder finns som jag nämnt redan återgett, att förlora en partner samt enskilda fall om förluster finns också, så nu vill jag lyfta fram kvinnors perspektiv som döttrar till mödrar. Jag tycker nämligen att det är på tiden.

Efter den där dagen i december 1984 då min mamma gick bort lärde jag mig att hålla tyst. En ung mammas död, och särskilt en onaturlig sådan, fick nämligen andra att känna sig illa till mods. Kanske var det av rädsla, kanske av missriktad hänsyn. Tänk att ett enda ord kan vara så svårt, det ord jag mest av allt ville höra. Berätta. Jag tror nämligen att tystnaden är den mest förgörande kraft som finns. Man får ju så mycket att bära på.

Men sorger och förluster kan också ge mod och kraft! Och varför är det här projektet så angeläget för mig? Jo, den här boken hade jag själv velat läsa och tyvärr är ämnet fortfarande rykande aktuellt. Under 2006 – 2008 förlorade årligen 3500 barn en förälder till dödsfall. I den största riskzonen för försämrad psykisk och fysisk hälsa efter en förälders bortgång finns just flickor vars mammor går bort. Men att förlora sin mamma senare i livet kan vara minst lika svårt, och ibland kan döden även innebära slutet på en negativ relation. En mor-dotter-relation kan ju se ut på tusen olika sätt. Ytterligare ett syfte är att berätta hur det gick för alla döttrar utan mödrar sen. Hur påverkade förlusten dem som kvinnor, som systrar, som mammor? Antologins skribenter är alla i olika åldrar, den yngsta 18 år och den äldsta 77 år. Några förlorade sina mammor som unga, andra som äldre. En del mammor dog av sjukdomar, andra av olyckor och några valde det själva.

När jag var i LA för några veckor sedan fick jag den fantastiska möjligheten att träffa Hope Edelman (mer om henne i ett senare blogginlägg) och med henne Jillian, en ung kvinna i 20-årsåldern som just varit på ett av Hopes många retreat för döttrar utan mödrar. Under lunchen sa Jillian: “Det är så skönt att träffas i ett forum där alla förstår. När jag pratar om min mammas död med andra, tittar de på mig som om jag hade tre huvuden. Så är det inte med kvinnor som upplevt samma sak.” Om antologin “Döttrar utan mödrar” och den här bloggen kan hjälpa andra kvinnor att känna på liknande sätt vore det mer än jag kan önska. Vi döttrar utan mödrar har, sist jag tittade i alla fall, bara ett huvud och det vi känner och tänker är inte så konstigt egentligen. Men vi har en mamma mindre och det betyder något. En erfarenhet värd att delas med andra.

På tisdag den 11 februari kommer jag att ha en telefonintervju med Johanna Miranda Sköld på Nka – Nationellt kompetenscentrum för anhöriga. Nka är en samarbetsresurs som arbetar för att utveckla framtidens samhörigstöd genom att utbyta erfarenheter mellan forskare, anhörigvårdare och beslutsfattare. I Sverige finns en kartläggning om att ca 7 % av alla femtonåringar har en orimligt hög ansvarsbörda hemma pga. föräldrars frånvaro eller oförmåga. Jag vill veta mer om det relativt nya begreppet “Barn som anhöriga” och kommer skriva mer om detta i nästa inlägg.

Vill du vara med och bidra med en text eller känner du någon som vill vara med? Tveka inte att mejla mig så skickar jag mer information om projektet.

Följ gärna boken på insta dottrarutanmodrar och fb dottrarutanmodrar

Till dess, ha det så fint och vi hörs snart igen!

Inspirationsmejl

Vill du följa mitt arbete som som lektör och översättare? Här får du tips och inspiration om allt som har med text, språk och skrivande att göra. 

Tack, vi ses i inboxen!