Att acceptera och förlåta

När mamma gick bort så var det mitt i en konflikt som jag hade trott att vi så småningom kanske skulle kunna lyckas lösa. Att lösa konflikter var annars aldrig vår paradgren, vi höll oss mest på varsin kant till dess att vi glömde bort vad konflikten egentligen handlade om. Det är inte ett särskilt konstruktivt sätt att förhålla sig till konflikter på. Ska jag ge dig ett råd så är det att du hittar ett annat sätt att hantera dem på.

Men, nu var det så här vi gjorde, mamma och jag. När hon gick bort så lämnade hon efter sig en avgrundsdjup sorg och saknad men också en byrålåda full av missförstånd, sårade känslor och konflikter. Hon finns inte kvar för att reda ut det men den där byrålådan finns här vare sig jag vill det eller inte.

Hur gör man när det är för sent? När det inte går att reda ut missförstånden längre?

Efter mammas död öppnade jag byrålådan på egen hand och grävde runt där ett litet tag. Slängde bort lite skräp som inte betydde något och tog upp en och annan sten som skavt ett tag och funderade över varför just den skavde.

Missförstånden och konflikten kommer vi aldrig att reda ut men jag tror inte längre på att det någonsin är för sent för förlåtelse. Förlåtelse för mig är inte något du tar emot från någon annan; det är inte heller något du ger bort. Jag är helt övertygad om att förlåtelse är något du hittar inom dig oavsett om du förlåter någon annan eller dig själv.

Är den lätt att hitta? Nej, kanske inte. Men vad är alternativet? Ett liv av förebråelser, skuld och en massa ”jag borde ha…” Botgöring genom skuld gör faktiskt ingen särskilt glad. Det är en befriande känsla att känna förlåtelsen. Få känna att det inte finns någon ilska eller bitterhet kvar. Bara en känsla av att det är ok ändå. Trots allt.

Var börjar man då?

För mig började det med acceptans. Genom att acceptera att det var så här det blev utan att försöka ändra på något så kunde jag hitta min väg till förlåtelsen. Jag kunde se på vår relation utifrån och med lite distans se våra olika roller i det som hänt men också hitta en övertygelse om att vi båda gjorde vårt bästa.

Idag då?

Jag saknar mamma. Varje dag. Jag önskar att vi hade hittat tillbaka till en relation utan konflikter men framförallt önskar jag att hon hade fått se att jag redde ut allt det där jag kämpade med under åren innan hon dog. Jag önskar att hon hade fått se mitt författarskap börja växa och jag önskar att hon hade kunnat få se mina barn, hennes barnbarn, växa upp. Jag hade önskat att få fler år med henne.